Visste ni, att de som snabbast kommer upp ur sängen efter en stor operation, är rökarna? Är då rökare så mycket piggare efter ett stort kirurgiskt ingrepp? De, som ju i övrigt vetenskapligt bevisat, är av sämre hälsomässig kvalité än icke-rökare.

Vi vett att rökare har sämre blodcirkulation, som bland mycket annat leder till sämre sårläkningsförmåga. De har sämre lungkapassitet, eftersom alveolerna (lungblåsorna) faller samman (det som leder till KOL) och även sämre syreupptag till blodet, eftersom monooxiden i röken binder sig vid de röda blodkropparna. Det finns då mindre plats att binda syremolekyler i samma omfattning som hos en icke-rökare ( då bildas förvisso flera röda blodkroppar, vilket kan förleda till att tro, att en rökare är friskare än han faktisk är). Observera, att jag inte nämnde lungcancer – det är så uttjatat. Kort sagt: Rökare har överlag sämre kondition än en icke rökare. Varför är de då snabbare uppe efter en operation? Elementärt! Just för att de röker.

Det började redan på den tiden, då det inreddes särskilda rökrum på avdelningarna, för det fanns, hör och häpna, de som inte tyckte om rök. Rökaren var då tvungen, att kravla sig upp ur sjukhussängen. Men droppslangar, kisspåsar, stora bandage och otympliga gips och rullstolar lyckades de ta sig till rökrummet. Där pressade alla rökare, för de var många, ihop sig i de små utrymmen. Det var för övrigt, så rökigt därinne, att de inte behövde tände en egen cigarett, det var bara att dra ”fattigmansbloss”. Om en icke-rökare vågade stoppa in näsan där, ledde det till en smärre chock. Men icke-rökarna håll sig dessbättre oftast långt borta från rökrummen.

Sen kom de första rönen, om att det var ohälsosamt att röka. Man började nu att flytta ut de som envisades med att förstöra sin hälsa, utanför avdelningarna i fostringssyfte. Nu fick rökarna hålla till på altaner och balkonger, sommar som vinter, och alla blev de ofrivilliga ”friskisar”. Även när det var fimbulvinter, var de beundransvärda rökarna ute i friska luften.

Sen bestämdes det, att röka det bör man inte – särskild inte om man är sjuk. Det finns faktisk de som tycker, att rökare inte bör erhålla kostsam vård, när de ändå framhärdar att förstöra sin kropp. Åtminstone, tycker en del, bör de stå längst bak i kön, när de offentliga medel fördelas. Därmed statuerade vårdapparaten exempel. Det var då icke-rökarna, så att säga, fick ”rök” på sin kvarn. De ville helt enkel inte se röken av rökarna. Nu fick man inte alls röka på sjukhusen. Punkt slut! Ut med dem. Så nu fick de hårt prövade rökarna ta sig utanför sjukhusporten. Framför allt när det var kallt, ser man nu de hunsade rökarna krypa ihop intill sjukhusväggen.

Nu hade icke-rökarna blivit sturska, de var numera i majoritet. Rökarna skulle veta sin plats, som andra klassens samhällsmedborgare. Med hänvisning till att röken smög sig in genom dörren och med tanke på, att de som visste bättre (än rökarna), inte ville kliva ut genom dörren i ett moln av rök, förbjöd man samhällets olycksbarn, att vistas nära sjukhuset. Ett påbud om X antal meter från dörren deklamerades.

Så numera får rökarna, för att stilla sina begär, mer motion än icke-rökarna. Ergo: De som är sjuka, rökarna alltså, är tvungna att snabbt bli friska. Hur snabbt beror på hur röksugna de är. Är inte det motivationshöjande, så säg? När jag igår passerade svängdörren in till sjukhuset, fick jag beskåda en kvinna stödd på en rollator tog hon sig de påbjudna metrarna från sjukhuset. Hon var trots den bitande kylan klädd i en tunn sjukhusrock och endast ett par tunna sjukhusstrumpor. Men sig stappalde medförde hon en vidkopplad droppställning. Det kallar jag mod. Visst kan det vara positivt med rökbegär?

Om jag är rökare? Nej, jag slutade långt innan det blev farligt.

Jag trivs helt enkelt inte utan hund. Vad gör man då, när man tycker om att resa? Hundar kan ju inte rasta sig själva eller ställa fram färskt vatten och mat i skålen(fast jag jobbar på det). Och det är omständigt att ta med dem på fjällvandring upp på Kebnekaise, på bussen till Nordmaling, på flyget till Teneriffa eller i en jeep i Masai Mara. Visst kan man be en vän ibland, vänner är till för att utnyttjas, men det finns gränser.

När vi var nyinflyttade här, såg jag en annons i lokaltidningen, en hund behövde dagmatte. Vi, familjen och jag, hade en tid pratat om fördelar och nackdelar med att ha hund och tyckte att detta var som ett tecken i skyn. Vi beslöt att svara på annonsen. Eftersom jag jobbar natt, är jag hemma dagtid och skulle på så vis vara en idealistisk dagmatte. Dessutom älskar jag att röra på mig och är relativt terränggående, även om jag saknar 4-hjulsdrift. Ett första möte ledde till ett långt och kärt förhållande och jag har nu haft delad vårdnad om Smilla i fyra år.

Smilla (schäfer) har gått från en ung och busig unghund till mogen och flegmatisk dam under vår tid tillsammans. Hon är mycket väluppfostrad, även om hon plötslig kan få infall och bli som valp på nytt. Katterna må förlåta mig, men jag saknar henne, när hon inte är här. Katter är praktiska, om man åker bort ibland (och har kattlucka); men långpromenader är inte deras bästa gren. Som kontrast kan jag meddela att hundar, i alla fall inte stora hundar, är inget vidare att ha som magvärmare.

När Smilla var ny, hade hon ett lyte – hon klarade inte av att vara ensam. Lämnade matte henne ensam hemma, så skrek och ylade hon samt rev sönder diverse inredning. Tråkigt för matte, men min lycka, eftersom vi förmodligen inte skulle ha träffats annars. Med tiden lärde sig Smilla att vara ensam – hos mig - men inte hos matte. Men ännu är inte Smilla färdigfostrad. Tiden får utvisa om vi ska lyckas lära henne det också.

För att prestera det där lilla extra krävs att man har ett specifikt mål. Helst ett mål som ligger nära i tid och med snabb tillfredsställelse. De mer diffusa målen längre fram i tiden ger inte samma målmedvetna drivkraft. Således ger inmundigande av stora gräddbakelser omedelbar tillfredsställelse, medan att avstå från dessa inte ger någon märkbar effekt förrän efter någon månad.

I dag fick jag uppleva en mycket stark motivationshöjare. Mitt mål ska ses i perspektiv till vad jag skulle förlora, om jag inte ansträngde mig, nämligen att stå och frysa en halvtimme på en busshållplats i den bitande kyla, som gårdagens oväder bjöd på. Valet var lätt.

Jag befann mig i en närförort, på ett sånt där guds förgätet ställe, där inget trevligt tidsfördriv av typen affärer eller fik fanns inom acceptabelt avstånd. När jag tittade på klockan, såg jag att bussen skulle gå tre minuter senare och det var ca. 700 meter till hållplatsen. Det skulle kräva en mycket rask språngmarsch, så beslutet togs snabbt. Dock övervägde jag några sekunder, att i stället dra benen efter mig och mycket lugnt strosa till nästa hållplats; men vädret var inte av det trevligare slaget. Det var snöstorm, eller i alla fal kraftig blåst och snöfall, så utsikten att gå och stå i ovädret var föga lockande. Alltså beslöt jag mig för att satsa.

När jag i vanliga fall springer, har jag ändamålsenliga kläder, det vill säga: Lätta, svettgenomsläppliga och därtill anatomiskt utformade löparskor. Så var det inte nu. Jag bar på en ryggsäck med bland annat en tung kamera. Mina varma, tjocksulade, ganska tunga kängor av märket Riverland (det hörs ju på namnet att de är avsedda för att lugnt vandra i skog och mark), var allt annat än löpvänliga. Min tjocka, långa jacka var definitivt för varm för snabblöpning, fast det fick jag inte lida av förrän efteråt. Dessutom brukar jag värma upp med minst tio minuters jogg och några korta ruscher inför all kvalitetsträning; men här fanns inte tid för slik lyx.

Jag startade med god fart, men gav inte allt – ännu – det gäller att disponera krafterna rätt. Spurten fick komma på slutet. Vägen till busshållplatsen visade sig allt annat än rak och än mindre platt. Det fanns skyltar, som visade var jag skulle och skyltar som inte var av värde för mig. Det gällde att läsa och ta snabba beslut, hjärnan fick jobba lika mycket som kroppen. ”Bussterminal för bussar söderut” och ”Bussterminal för bussar norrut”. Hur var det nu, vart skulle jag? Åt vilket vädersträck låg mitt mål i förhållande till mitt nuvarande geografiska läge. Snacka om intelligenstest kombinerad med konditionstest! Det här skulle vara nåt för Mästarnas Mästare. Trappor upp och trappor ner avlöste skarpa svänger. Knappt halvvägs fick jag sakta ner till maklig gång för att passera en svängdörr, som sakta hasade runt, utan hänsyn till min brådska. Till slut kom jag upp på den rätta plattformen. En buss accelererade och passerade mig, just när mitt huvud tittade upp över sista trappsteget – nej, det var inte min buss. Jag kastade en snabb blick åt andra hållet. Där, L-Å-N-G-T borta, stod min buss. Det var säkert 150 meter dit, nu järnspikar, var det dags för slutspurten. Jag kände hur mjölksyran började göra mina ben matta och lungorna kändes som blodiga köttslamsor. Skulle jag förlora på upploppet? Nej, kosta vad det kosta ville. Nu gav jag allt.

Hann jag då, undrar ni. Nej – och ja! Halvvägs mot det hägrande målet, såg jag bussen svänga ut från trottoarkanten. Skulle jag missa bussen, efter allt jag satsat? Nej, f... heller! Jag viftade vilt med armana och spände blicken i busschafförens. Och han stannade! Det finns de facto snälla människor - även bland, det annars så grymma släktet, busschaffisar.

”Tack, snälla du”, flämtade jag och segnade ner på närmaste säte. Det var nu, jag kände av jackan, som var alldeles för varm att springa i. Lungorna, som hade fått en tuff match, protesterade nu genom att göra sig av med allt gammal slem, som legat gömd och bortglömt i de mest avlägsna aveolerna (lungblåsor), vilket innebar att jag hostade som en gammal veteranbil. Men dessa petitesser var ett billigt pris, för att slippa vänta på nästa buss. Tänk vad jag hade satsat! En SL-buss kombinerad med ett uselt väder kan vara nog så motivationshöjande.

Alla kvinnor mellan 40 och 69 år i Stockholms län inbjuds regelbundet till mammografiundersökning. Det är dock inte alla, som följer uppmaningen. Jag gör det! Min lilla mamma dog i en metastaserade bröstcancer, pappa i blodcancer (leukemi) och själv arbetar jag med cancersjuka. Klart att jag går, även om jag inte kan påstå, att jag njuter av det!

Det är som när man dunkar huvudet i en vägg - det är som skönast, när det är över. Eller egentligen allra skönast, när brevet från Danderyd sjukhus dimper ner i brevlådan ett antal veckor efteråt. Kommer brevet, vet man att man kan slappna av ett tag till, man behöver inte ens öppna brevet – kommer det, är det lugnt. Om något misstänkt hade hittats på screeningen, skickar de inte brev, då ringer de ganska snart. Så - ju längre det går från besöket, ju mer kan man glömma det.

Jag kommer att tänka på en karl (han var ganska vulgär) som brukade säga: ”Så roligt har jag inte haft, sen svärmor fastnade med pattarna i mangeln”. Jag kommer alltid att tänka på hans, något smaklösa, kvickhet, när jag ska dit. För det är ju precis så det känns.

Man tas emot av kvinnor och omhändertas av kvinnor. Jag har aldrig sett en karl på mammografin, det är en ren kvinnovärld och det känns bra, tycker jag. Ska en man hålla på med mina bröst, ska de vara under andra omständigheter.

Efter vanlig incheckning, får man klä av sig på överkroppen och sätta på sig en föga klädsam, men väl täckande pappers-cape. Sen sitter man där i sitt bås och lyssnar på de andra kvinnorna, som klär av sig och prasslar med capen. Det brukar gå relativt fort i båset och ganska snart ropar de upp mitt namn, så jag får gå in i självaste rummet med ”mammografen”

Utan tvekan tar en rekorderlig kvinna ett stadigt tag om mitt bröst, plattar till det så mycket hon kan och lägger det till rätta mellan två stora plastplattor. Det är nu det blir riktigt obehagligt, för genast klämmer hon ihop med plattorna om mitt stackars bröst. Om det inte gjorde så ont, när de klämmer ihop brösten, så skulle jag brista ut i skratt - man sitter ohjälpligt fast. Tanken att det kan bli strömavbrott just nu och att det inte skulle gå att öppna apparaten, far genom mitt huvud.

Då inträffar nästa dråpliga omständighet, damen ber mig hålla andan. Vilken befängd uppmaning! Jag står fullständigt blixtstilla för att inte det ska dra i brösten. Om jag andas gör det ju bara    ännu mera ont. Hålla andan är det enda jag tänker på.

Tack och lov är det snart över. Damen släpper loss mina företräden i full frihet och smärtan släpper, även om trycket ligger kvar som ett smärtminne några minuter efteråt. Om nu inte, o hemska tanke, bilderna blev oskarpa och behöver tas om.

Men tydligen ska jag inte gnälla. En kollega på jobbet, som lagt in silikon i sina behag, påstår att det gör mycket mera ont då. Och det har ju inte jag. Det tackar jag för!

För att rädda klimatet måste vi minska de totala utsläppen, främst genom att spara på energin. Vi uppmanas att släcka lampor i rum som inte används och att byta ut energikrävande apparater till energisnåla. Jag har bytt ut mina energislukande glödlampor mot lågenergilampor. Jag släcker i rum som inte används och har sänkt inomhustemperaturen till lägsta acceptans. Jag stänger av radio och teve, när jag inte lyssnar eller tittar. Jag har bytt oljepannan mot bergvärme och försöker så gott jag förmår att vara klimatsmart.

På natten arbetar jag som sjuksköterska och åker då runt i de norra förorterna för att hjälpa patienter i deras hem. För att snabbt förflytta mig mellan kommunerna åker jag ofta E4. Det är då jag slås av hur olika Energimyndighetens uppmaningar påverkar oss. De uppmaningar som ständigt ger oss privatkonsumenter dåligt samvete, tycks inte beröra företagen på minsta sätt. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler säger att verksamheter ska hushålla med råvaror och energi. Trots detta lyser enorma reklamskyltar upp min väg. Lokaler som inte används nattetid är fullt upplysta och påminner om ofantligt stora, skimrande akvarier.

Till vilken nytta slösar företagen med vår dyrbara energi? Varför ska alla dessa lampor lysa, då de flesta människor ligger och sover och vem har glädje av detta? Varför är det aldrig någon som ifrågasätter deras energifrosseri? Kanhända att det finns ännu större energislukare, men det torde drar mera energi att lysa upp dessa kolosser, än det går åt i mitt hem och ändå uppmanas jag ständigt att ta ansvar för miljön. Ska jag ta dessa uppmaningar på allvar, så måste jag uppleva att det gäller alla.

En av katterna tuggar knastrande och förnöjd i sig sina torra pellets. En enstaka bil passerar förbi på gatan utanför. Datorn susar nästan ljuslöst. I övrigt är allting tyst. Jag sitter alldeles ensam med ett tänt stearinljus bredvid. Det är så man nästan kan höra tystnaden.

Det är märkligt med vinterns helgkvällar, det är som om alla hade gått i ide. Eller så är det just den här tiden, just då den främsta TV-sändingstiden börjar, alla har bänkat sig framför apparaten, mätta efter middagen, trötta efter dagens aktiviteter. Nu blir det inget mer, nu vill man ta det lugnt, softa och äta lite godis och dricka lite till. Jag ska nog ta och sälla mig till resten av Sveriges befolkning och lägga mig till rätta på soffan jag också.

Jag blir så trött på att altid, i massmedia, höra hallå´an klämkäckt tro sig vara förespråkare för alla medborgare i landet och därmed ständigt efterfråga kyla och snö. Alla tycker inte om kyla och snö.

De som förespråkar snö framhållar följande argument:

Bättre än plusgrader med släsk.

Utan snö blir det så mörkt.

Utan snö är det synd om barnen.

Låt mig bemöta dessa argument:

Det finns bra gummistövlar.

Det snöfria landskapets gråskala är också vackert med mjuka kontraster.

Hur gör vi med alla barn i varma länder? Skicka dit snön, vet jag.

Jag längtar till plusgrader.

Åh, så seg jag är idag. Det var mycket att göra på jobbet i natt.

En sån där dag där man tycker, att man inte har fått gjort någonting. Ända nyttan jag gjort idag är att jag skottat snö. Börjar faktisk längta till våren. Fast det gör jag ju redan, när första snöflingan dalar mot marken. Jag förstår inte vad det är som gör att alla längtar efter detta kalla, vita, blöta elände. Vackert? Javisst, men sen?