Det som skrämmer mig med döden, är det definitiva i avslutet. Tanken på att aldrig någonsin få vara med mina barn och kära igen. Aldrig mera! Aldrig någonsin!

Jag tror inte på något liv efter det vi lever nu. När det är slut, är det definitivt. Jag kan inte tro att det skulle finnas något (Hur skulle det gå till?) efteråt, all logik motsäger detta. När flugan ligger död i fönsterkarmen är det finito. Ett tomt skal, som smulas sönder till stoft. Punkt! Och varför skulle det vara någon skillnad på människorna och djuren på den punkten. Skulle vi vara så märkvärdigare än resten av alla levande varelser. Nej, det verkar fullständigt ologiskt (men så klart lockande).

Men själen då, frågar någon. Nej, själen är en produkt av hjärna och kropp som alstrar energi. Nej, precis som datorns innehåll är en produkt av mekanik och energi. Skillnaden är att datorn har en ON/OFF-knapp, vilken vi tyvärr saknar.

Jag går inte runt och plågas av min rädsla, så är det inte alls; men genom mitt arbete tvingas jag tänka på att döden kommer en dag, snart eller senare - inget vet. Men det är just mina tankar om döden, som gör, tror jag, att jag uppskattar livet så mycket. Just för att jag är så medveten om att det kan ta slut, så vill jag ta till vara "allt som livet ger".

Uppskattar man livet mera om man har ett arbete, där man dagligen konfronteras med döden? Blir tankarna ett hinder för att njuta av livet?

Jag vet inte riktigt. Kanske! Eller är det bättre att inte påminnas och förtränga allt vad död heter?

  Nu tänker jag ta upp ett känsligt ämne – nämligen döden. Anledningen är, att jag så ofta kommer i kontakt med döden och det väcker en massa tankar inom mig, som förmodligen inte väcks hos de som inte konfronteras med den dagligen. Först när människan drabbas själv – inför hotet om sin egen förestående död eller möjligen någon nära anhörigs, väcks tankarna. I döden är vi trots allt alla ensamma, ingen följer med dit man går. Och vi kan inte förställa oss. Vi bestämmer att vi ska vara si eller så; men när vi kommer dit, när döden är nära inom överskådlig tid, så är det något annat som styr. Vad? Tja, kanske personlighet och livserfarenhet. Men jag tror inte att man är en bättre människa, för att man inte är rädd för döden. Snarare tvärtom. De flesta, som inte har döden nära förestående, säger att de inte är rädda för att dö. Det är lätt att säga, när döden just då är så långt borta. Den är då bara ett fiktivt begrepp, inte ett faktum.

Faktum är, anser jag, att alla är rädda för döden. Det är helt enkelt naturens överlevnadstrategi. Om vi inte skulle vara rädda, skulle vi göra idiotiska saker, som att köra i 250km/h utan bilbälte mot trafiken, gå ut i gatan rakt framför bilarna eller simma ut i strömt, iskallt vatten ner för Niagara. Men vi sätter på oss bilbältet, vi tittar innan vi går över gatan, vi sätter på flytvästen och unvikar allt som verkar livsfarligt. Vi vill leva helt enkelt. Släng en självmordsbenägen person i vattnet och hon simmar. Vi har alla en drift att hålla oss vid liv och ett medfött motstånd mot att dö.

Nu finns det ju i och för sig vissa som kör 250km/h. En läkare på mitt jobb kallar dem för Organ-donatorer.

  Var på TSM-träning (Team Stockholm Marathon) under dagen.

Med drygt en månad kvar till Stockholm Marathon har söndagarnas löppass blivit långa, så många av löparna är rejält slitna, när de kommer tillbaka till Stockholm Stadion. Själv tänker jag inte springa maran i år (för första gången på flera år), eftersom jag har trassel med ett knä. Jag får nöja mig med att vara sjukvårdare, vilket faktisk ska bli jättekul. Det har jag sett fram emot länge, även om jag naturligtvis hellre skulle springa själv.

Idag sprang jag ”bara” en mil, men jag hade ändå några löpare med mig tillbaka till Stadion. Av samma anledning var jag tillbaka före de flesta och fick därför hand om nycklarna till omklädningsrummen.

Här sitter jag och njuter av solen på ”stå-plats-läktaren”, medan jag väntar in resten av grupperna. Man behövde inte frysa idag.

Här stretchar några av löparna efter träningen.

Och här kommer belöningen: Ett tallbarrsdoftande varmt dopp i mitt privata home-spa.

Sen väntar nattjobb.

http://fototriss.blogspot.com/

Det största, till storleken i alla fall, vårtecknet i Vallentuna har anlänt från sitt vinterviste, nämligen den fina DC-3:an. Världens säkraste flygplan.

Man hör den på långt håll, men inte ett ljud som de vanliga flygplanden som går ner och upp på Arlanda. DC-3:ans ljud är alldeles speciellt, ett dovt mullrande motorljud från ett propellerplan.

Först undrade jag vad det var för konstigt motorljud som var så kraftigt; men sen kom jag på det. Jag hade ju, på förmiddagen då vi passerade flygfältet vid Väsbyvägen, sagt till”lilla gubben”: ”Undrar när DC-3:an kommer?” Nu ar den alltså på ingående.

 Jag kastade mig på kameran och fumlade på teleobjektivet. Som tur var tog DC-3:an två ärevarv innan den gick in för landning, så jag hann fumla färdigt och springa ut på altanen. DC 3 9Q-CUK heter egentligen Congo Queen och är byggd 1945. Hon ägs av Åke Jansson. Åke valde ut detta plan på uppdrag av sin arbetsgivare Kalicak Constructions, St. Louis, Missouri. Planet registrerades den 8 juli 1977. Åke flög planet från St. Louis via Oshkosh, Goose Bay, Narssarssuaq, Bergen och Arlanda till Vallentuna. Efter en tid i Sverige flögs det därefter till Afrika. 1979 övergick planet till Åkes ägo (Transports Aériens Zaïrois) med registrering 9Q-CUK. Den 20 oktober 1991 kom planet åter till Vallentuna på grund av oroligheter i Zaïre. 1999 fick planet registreringen ES-AKE och anlände som sådan till Vallentuna den 1 juli. Våren 2007 återfick planet registreringen 9Q-CUK och anlände som sådan till Vallentuna den 30 april. I maj 2009 fick flygplanet namnet "Congo Queen".

Det största, till storleken i alla fall, vårtecknet i Vallentuna har anlänt från sitt vinterviste, nämligen den fina DC-3:an. Världens säkraste flygplan.

Man hör den på långt håll, men inte ett ljud som de vanliga flygplanden som går ner och upp på Arlanda. DC-3:ans ljud är alldeles speciellt, ett dovt mullrande motorljud från ett propellerplan.

Först undrade jag vad det var för konstigt motorljud som var så kraftigt; men sen kom jag på det. Jag hade ju, på förmiddagen då vi passerade flygfältet vid Väsbyvägen, sagt till”lilla gubben”: ”Undrar när DC-3:an kommer?” Nu ar den alltså på ingående.

 Jag kastade mig på kameran och fumlade på teleobjektivet. Som tur var tog DC-3:an två ärevarv innan den gick in för landning, så jag hann fumla färdigt och springa ut på altanen. DC 3 9Q-CUK heter egentligen Congo Queen och är byggd 1945. Hon ägs av Åke Jansson. Åke valde ut detta plan på uppdrag av sin arbetsgivare Kalicak Constructions, St. Louis, Missouri. Planet registrerades den 8 juli 1977. Åke flög planet från St. Louis via Oshkosh, Goose Bay, Narssarssuaq, Bergen och Arlanda till Vallentuna. Efter en tid i Sverige flögs det därefter till Afrika. 1979 övergick planet till Åkes ägo (Transports Aériens Zaïrois) med registrering 9Q-CUK. Den 20 oktober 1991 kom planet åter till Vallentuna på grund av oroligheter i Zaïre. 1999 fick planet registreringen ES-AKE och anlände som sådan till Vallentuna den 1 juli. Våren 2007 återfick planet registreringen 9Q-CUK och anlände som sådan till Vallentuna den 30 april. I maj 2009 fick flygplanet namnet "Congo Queen".

  Som små duniga spädbarnshuvuden tittar de fram ur det vissna fjolårsgräset, Vallentunas alldeles egen nationalblomma, backsippan.

Regndropparna sitter som glaspärlor i luddet

En hel äng i närheten av Vallentunasjöns norra ända kommer inom de närmaste veckorna att var täckt av dessa violetta blommor. De är fridlysta och så underbart vackra. Jag har faktisk köpt en egen och satt i trädgården. Men de här är från den vilda naturen. Mia har inte kommit riktigt så här långt ännu.

 ... så otroligt blå, som ögon när barnen var små (Kenneth Gärdestad)

Visst gör det ont, när knoppar brista (Karin Boje)

  Här om kvällen blev jag onekligen lite fundersam, tur att jag inte har anlag för att hetsa upp mig i onödan.

Det började med att jag hörde röster på baksidan av huset, där det normalt inte ska vara någon annan än vi själva. När jag tittade ut genom fönstret, kom samtidigt två mörkt klädda, maskerade killar med vapen i händerna kutande över vår trädgård. De sprang på ett hukande vis, som antydde att de var ute på olaglig mark och försökte synas så lite som möjligt.

Först stod jag bara som ett fån. Normala människor skulle kanske springa till telefonen och ringa polisen, jag sprang och hämtade kameran. Samtidigt ropade jag till dottern, som hade slagit rot på toaletten:

”Skynda dig att komma hit och titta. Det är två maskerade killar som springer över vår tomt med vapen i händerna.”

Sällan har dottern kommit ut så fort genom toalettdörren.

”Du skojar!”, flämtade hon.

Medan jag bytte till teleobjektiv, stod hon och höll koll på dem. Vi insåg ganska snart, att det inte var farliga vapen de sprang ikring med. Det var bara tonåringar, som lekte med soft-air-gun (enligt dottern).

Strax efter att de försvunnit in i skogen kom ytterligare två maskerade, mörka killa springa med en kroppshållning som visade att de jagade de två första. Rena vilda western!

Men lite spännande var det - ett tag i alla fall.

  Dagens väderprognos för Stockholmstrakten bjuder på som följer.

På förmiddagen: Grått (Här i Vallentuna har det redan börjat snöa)

På eftermiddagen: Grått och snöblandat.

Temp: Enstaka plusgrader.

Inte så mycket att ropa "Yeees!"för.

Så jag tänkte påminna om att det faktisk är vår (inte minst mig själv). Här kommer ytterligare några bevis på detta.

   En liten nyckelpigga. På danska heter den "Mariehöna". Det låter väl vackert?

I myrstacken är det prima liv.

Tonåringarna har tagit fram mopparna och kör som om kroppen var osårbar och livet evigt.

Fasantuppen bedyrar sin kärlek och eviga trohet (tro honom inte tjejen, han är på varenda kvinns i grannskapet).