Jag tänkte ta en dag i skogen. Bara gå dit näsan pekade, ingen tidsgräns, inget som väntade på mig, inga krav. Bara vara. Satte på mig kläder lämpliga för uppgiften, som en sann skogsmulle. Kameran på axeln, kopplet nedstoppat i fickan; Smilla fick springa lös. Hon är ju ändå för sävlig för att springa efter de vilda djuren och tillräckligt lydig för att jag kan stoppa henne, om hon skulle få ett oförmodat anfall av ungdomlig kraft.

Smilla passade på att gnugga ryggen i den snö som fortfarande låg kvar i de skuggiga partierna. Dödsskönt!

Dagen före hade jag inköpt ett par nya gummistövlar, ett par Tretorn av vandringsmodell med traktorsulor för 800 pix. Pengar som jag tyckte var väl använda med tanke på att de tidigare gummistövlarna höll i 25 år, innan de slutligen gav efter för åldreskrämpor – gummit smulades helt enkelt sönder i böjvecken vid fotlederna och gjorde att de var mer användbara som silar, all den stund de släppte in allt vatten som gick mer än 10cm upp över sulhöjd.

Om någon nu frågar varför jag tog mina löparskor i stället för gummistövlarna, så får jag bli svaret skyldig. Jag har ingen aning, hjärnsläpp förmodligen! Men har man gått nära en kilometer i kuperad och svårforcerad terräng i väglöst land, så vänder man inte för en sån petitess. Jag fick helt enkelt plurra, för det var gott om vatten i skogen efter decenniets största snösmältning. Jag blev blöt och kall om fötterna; men efter några 100m, så hade fötterna åter värmt upp skorna, lagom tills det var dags för nästa avkylning.

Smilla däremot, hon verkade njuta av att kyla tassarna, hon passade på att gå ut i Långsjöns kalla vatten. Isen låg fortfarande kvar på de ställen, som låg längs skuggsidan.

Men det var en underbar dag. Roligast av allt: Jag hittade murklor.