Det som skrämmer mig med döden, är det definitiva i avslutet. Tanken på att aldrig någonsin få vara med mina barn och kära igen. Aldrig mera! Aldrig någonsin!

Jag tror inte på något liv efter det vi lever nu. När det är slut, är det definitivt. Jag kan inte tro att det skulle finnas något (Hur skulle det gå till?) efteråt, all logik motsäger detta. När flugan ligger död i fönsterkarmen är det finito. Ett tomt skal, som smulas sönder till stoft. Punkt! Och varför skulle det vara någon skillnad på människorna och djuren på den punkten. Skulle vi vara så märkvärdigare än resten av alla levande varelser. Nej, det verkar fullständigt ologiskt (men så klart lockande).

Men själen då, frågar någon. Nej, själen är en produkt av hjärna och kropp som alstrar energi. Nej, precis som datorns innehåll är en produkt av mekanik och energi. Skillnaden är att datorn har en ON/OFF-knapp, vilken vi tyvärr saknar.

Jag går inte runt och plågas av min rädsla, så är det inte alls; men genom mitt arbete tvingas jag tänka på att döden kommer en dag, snart eller senare - inget vet. Men det är just mina tankar om döden, som gör, tror jag, att jag uppskattar livet så mycket. Just för att jag är så medveten om att det kan ta slut, så vill jag ta till vara "allt som livet ger".

Uppskattar man livet mera om man har ett arbete, där man dagligen konfronteras med döden? Blir tankarna ett hinder för att njuta av livet?

Jag vet inte riktigt. Kanske! Eller är det bättre att inte påminnas och förtränga allt vad död heter?