Varje år brukar jag fixa minst en sak med huset – ett led i det löpande underhåll. I år blev det bland mycket annat smått och gott ett nytt golv i hallen.

I stället för det tidigare gamla slitna parkettgolvet framför entrédörren, som blev fläckig av blöta och leriga skor på vintern och den gamla fula plastmattan på sidan om, blev det klinker. Och för att slippa det tråkiga kallraset vid dörren och det fula elementet på väggen som bara gör det svårt att möblera i hallen, installerade vi golvvärme. Hantverkare fixade golvvärme och list, jag och sonen la klinker.

På fredag väntar vi besök av maratonlöpare från Sydafrika, så då vill man ju inte missa chansen till att göra ett bra förstaintryck. Hade därför tänkt att allt skulle vara klart i god tid.

När det stora fula elementet skulle bort tänkte jag mig en fin, ren yta att ställa något framför. I stället blottades 60 års tapethistoria i flagnade lager och en ojämn putsat yta, där murstocken sitter. En syn som inte gjorde någon glad Det var bara att ta nya tag. Sagt och gjord. En fondtapet inköptes i all hast, väggen spacklades med en halv stor hink av snickarspackel, den slipades och spacklades i 3-4 omgånger. Slutligen sattes tapet upp – det gick snabbast av alltihopa, tog bara nån timme.

Se så fint det blev till slut.

  Jag försöker ofta ha med mig kameran, när jag går någonstans och de allra flesta gångerna kommer jag hem med några få intetsägande bilder eller inga alls.

Andra gånger har jag inte med kameran av just ovanstående anledning och då kan man slå sig i baken på, att det händer något och man tänkar: ”Järnspikar! Om jag ändå hade tagit med kameran.”

Och sen uppträder de där lyckliga stunderna där man har kameran med sig och det händer något, som man bara MÅSTE fotografera. Det är de stunderna, som gör att man nästan jämt (se ovan) släpar med sig ”lådan” i vått och torrt.

Angarnssjöängen, Stockholms läns bästa fågelsjö. Bilden tagen från Klosterbacken.

I morse tog jag en promenad i skogen upp mot Angarnssjöängen med Smillas ”biologiska” matte, Anki. Smilla var lös, hon brukar ju sköta sig, men plötsligt, nästan mitt fram för nosen på henne sitter en rävunge och hon rusar fram, rävungen skriker, jag och Anki skriker (på Smilla). Tack och lov skadar hon inte ungen, som på hunddjurs vis slängar sig skrikande på rygg och visar undergivet buken.

Kolla en baktasssen, den är lite vit

Just då skedde allting så snabbt, så då hann jag inte fram med kameran. Men sen, när vi fick undan Smilla, tog jag upp den. Den försökte bita ifrån sig, men jag höll den bakom nacken, så den inte kom åt och nu skrek den ännu värre. Jag gav den till Anki, som först var tveksam, men lät sig övertalas och se vilka bilder jag fick.

Anki tyckte att det röda nagellacket förstörde bilden; men vem bryr sig? Alla tittar på rävungen

Lugn! Vi släppte den igen. Hundar, vargar och rävar går tillbaka till sina ungar, fast de luktar människa. Men Herre gud, så söt den var! Kanske 5 – 6 veckor och helt bedårande. Skulle nästan ha velat behålla den.

  Det är inte bara varg, som springer i våra skogar runt Vallentuna, Österåker och Norrtälje. Nu har även lodjuret synats.

Förra veckan hade jag själv nöjet att möte en av de vackra kissarna (dock inte här ikring). Här bjuder jag på några närgångna bilder från detta tillfälle.

Tassarna är maffiga

Lodjuret är inte så stor som jag trodde tidigare, ungefär dubbelt så stor som en vanlig bondkatt. Man kan nästan tro, när man ser den live, att det ska gå att ha den i knät. Fast jag tror inte att den skulle uppskatta detta.

Den här låg mest och njöt i solen och brydde sig bara måttligt om mig

Fast då och då sa den: Kom inte för nära, för då järnspikar smäller det!

  Vår och sommar - visst är det en underbar tid?

Vivor, vitsippor och backsippa tillhör mina tidiga gäster trädgården

För ett par veckor sedan började första gröna knopparna brista på träden, sen kom ”musöronen” och nu är det mesta grönt. Det går så fort, det bara exploderar, man hinner knappt med. Men njuter det gör man i fulla drag.

Jag trodde min robinia fallit offer för den kalla vinter, men icke... Små gröna skott kommer invid stammen.

Några av älsklingarna har fått stryk under den gångna hemska vintern, men konstigt nog inte så många av de som lär vara Zon 1-växter. Här gäller det att han tålamod. De som man tror gått hädan, kan plötslig skjuta nya gröna skott. Ofta, just när man bestämt sig för att slutligen dödförklara växten och kommer med spaden för att ta bort den, så upptäcker man ett litet grönt skott. Så glad man blir då!

Att jobba i trädgården tillhör livets njutningar. ”Jobba” förresten – kan man kalla det för jobba, när man egentligen mest njuter?

De senaste dagarna, ja veckorna har varit soliga och varma, det tackar vi för. Och så idag kom några härliga åskskurar med rejält med nederbörd. Precis vad en trädgårdsfanatiker som jag vill ha. Bara solsken är inte bra och bara regn är inte heller bra, en lagom cocktail ska det vara - Shaken, but not sturbd!

Jag skördade just de första rädisorna och salladen i växthuset. Tomaterna har nu satt fart därinne och i år tänkte jag även försöka med melon.

Den kaukasiska förgätmigejen är så skir och söt.

Nu har vi hunnit fram till sista delen av maj, vår övergår i försommar. Ljusgrönt blir snart mörkgrönt och de traditionella vårblommorna har blommat över. Vivor och sippor tar plats mellan tulpaner och förgätmigej. Syrenen och körsbären tillsammans med äppelträd och plommonträd tar över för att snart avlöses av pioner, riddarsporrar och klematis. Hu-je-da-mej va det växer.

Det var en milstolpe, när jag fick fylla vatten i dammen för första gången. Nu återstår en del finputs.

Dammen som jag började gräva förra året har blivit fylld med vatten. Nu väntar inkoppling av pump, stenbygge i bäcken och slutfinishen runt kanten, så den ser ”naturlig” ut. Senare ska jag fundera ut vilka växter som ska sättas runt ytterkanten. Min kreativa ådra pulserar.

Det roliga är att fundera, att inte ha bråttom, det får ta den tid det tar. I en trädgård blir man aldrig färdig.

  Jag har fått mycket respons på mina inlägg om döden, vilket jag uppskattar. Jag är nog varken mer eller mindre rädd att dö, än de flesta andra, men just som Gabriella påpekar, så är det olika skäl till att vilja eller inte vilja dö. Hon och jag tänker nog ganska lika i mycket, men så jobbar vi också båda i vården sen många år.

Min idé var just att väcka andras tankar om sin egen och andras död, vilket jag lyckades med tydligen. Och som sagt, än hoppas jag hänga med ett tag till.

 Min förhoppning är, att när min tid kommer, ska jag vara mätt och nöjd med livet. Jag ska tycka, att det här var trevligt och jag har åstadkommit det jag velat, men nu får det räcka – jag är trött. Nu lämnar jag över till mina barn. Så länge de minns mig, kommer jag att finnas med dem ändå.

Vet ni hur vargar hälsar? De pussas.

Ni som har hundar vet nog, hur de slickar runt munnen på den de hälsar på och så gör även vargen. I går fick jag en riktig äkta vargpuss. Jag kände lukten av vargens heta andedräkt och blev blöt i ansiktet.

Det började med att jag fick en upplevelsepresent i julklapp, där man kunde välja på alla möjliga saker. Men när jag såg att man kunde få vara en timme med vargar och få klappa klappa dem, fanns inget att välja på för mig. Vargen är ett djur som fascinerar och eftersom jag älskar hundar, ville jag självklart möta alla hundars stamfader också. Inte minst nu då den har flyttat in i min hemkommun.

I går var det då äntligen dags och det var en fantastisk upplevelse att få klappa på en varg. Att känna den trycka sina dryga femtio kilo mot mig, så jag nästan ramlade baklänges och känna den sträva pälsen mellan fingrarna. Den var otroligt kelig, men man kände att det var på vargens villkor, men jag anpassar mig så gärna.

Det var ett minne för livet och jag har en stor tuss vargpäls med hem, eftersom de fäller vinterpälsen just nu.

Vet ni hur vargar hälsar? De pussas.

Ni som har hundar vet nog, hur de slickar runt munnen på den de hälsar på och så gör även vargen. I går fick jag en riktig äkta vargpuss. Jag kände lukten av vargens heta andedräkt och blev blöt i ansiktet.

Det började med att jag fick en upplevelsepresent i julklapp, där man kunde välja på alla möjliga saker. Men när jag såg att man kunde få vara en timme med vargar och få klappa klappa dem, fanns inget att välja på för mig. Vargen är ett djur som fascinerar och eftersom jag älskar hundar, ville jag självklart möta alla hundars stamfader också. Inte minst nu då den har flyttat in i min hemkommun.

I går var det då äntligen dags och det var en fantastisk upplevelse att få klappa på en varg. Att känna den trycka sina dryga femtio kilo mot mig, så jag nästan ramlade baklänges och känna den sträva pälsen mellan fingrarna. Den var otroligt kelig, men man kände att det var på vargens villkor, men jag anpassar mig så gärna.

Det var ett minne för livet och jag har en stor tuss vargpäls med hem, eftersom de fäller vinterpälsen just nu.

  Vädret är just nu helt underbart och det känns som livsandarna har tagit ny fart.

När yngsta dottern idag ringde och undrarde om jag ville åka med på en tur, var    det självklart att följa med. Hon behöver övningsköra för att ta körkort för MC och jag behöver också öva, även om jag fick körkortet för snart 40 år sedan. Det har blivit ganska dammigt, eller rättare sagt, det har aldrig använts – förrän nu.

För två år sedan beslöt jag, att när man för en gångs skuld får någonting gratis, varför ska man då inte tacka och ta emot.

När jag för länge sedan tog mitt körkort för personbil, fick jag MC-kortet på köpet och har fram tills för två år sedan aldrig åkt på en hoj. Jag har till och med svurit att aldrig göra det. Men man är väl inte sämre än man kan ändra sig.

Och det har jag gjort. Och det är sååååååå häftigt!

Den i svart är jag

En kolloga på jobbet (läkare) kallar motorcyklister för "Organdonatorer"), men jag försöker att köra försiktigt, jag.