...fast han är en riktig luring!

När jag går runt i min trädgård och pysslar, brukar jag vanligtvis ha sällskap av Smilla (hund) och Silke (katt). De andra tamdjuren är inte intresserade av trädgårdsskötsel. Men den senaste tiden har jag fått en kompis till. Han är dock, för det är en kille, inte lika benägen till kroppskontakt, som de två andra kelgrisarna, men han håller sig oftast i närheten.

Min nya kompis förnamn är än så länge inte slutligen fastställd; men efternamnet är Fasan. Jag funderar på Ferdinand, eftersom han är som en mallig tjur som går runt och och stoltserar. Han skrockar och ruskar på sin fjäderdräkt titt som tätt. Men nu, då jag har kommit honom ganska nära, har jag upptäckt att han också har ett ganska diskret kurrande ljud där emellen.

 I förgår spelade han mig ett riktigt spratt. När jag som bäst gick och rotade i jorden med rumpan i vädret, hörde jag hur det knackade hårt och bestämt på rutan uppe i huset. Först trodde jag att det var vår hyresgäst som ville något; men jag kunde inte se någon i hennes fönster. Sen tänkte jag, att det var dottern, som ville ha moderskontakt, men hur jag än tittade kunde jag inte se någon där. Jag gick då närmare huset för att eliminera eventuella ljusreflexer i fönsterglaset och därmed se bättre. Det var då det gick upp för mig att Ferdinand (?) omedvetet skojade med mig.

I sin iver att vara enda tuppen i hönsgårn, hade han fått syn på sin spegelbild i källarfönstret och försökte ”giva honom på moppo” (för att hålla oss till det tidigare valda Disney-temat). Vilken rackare!