Som ni vet jobbar jag natt och så här års är det helt fantastiskt, att vara uppe på natten. 

Alla lukter av blommor (och annat) blir extra starka på natten. Ljuden från samhället tystnar och fåglarna står i första hand för ljudeffekterna, i den mån de fortfarande håller på att markera revir. I övrigt är det underbart tyst.

Och ljuset! Natten blir aldrig riktig mörk. Det finns ett svagt skumljus (Stockholms Län), som aldrig helt bleknar bort; det bara ändrar styrka.

När man rör sig i samhälle och natur på natten, är man oftast ensam. Man kan lätt föreställa sig att man är den enda människan som är vaken. Det känns som man äger hela natten själv.

   Ibland är ord överflödiga. Jag ska hålla mig kort.

Dessa penséer har självsått sig varje år och blir bara fler och fler

Blodhasselns blad lyser i rött

Massor av pyttesmå spindelbarn (synd att jag inte har ett makro-objektiv)

Någon slags näva, vet inte vilken; men fin är den

Smulton färdig att plocka

Min finaste akeleja. Vilket konstverk!

Jättevalmon blommor i lysande rött, intensivt, men kort.

Detta är mitt hatobjekt nummer ett. De har ätit upp all blast på mina morotsbabisar samt en oräknelig massa andra blommor. Jag försöker att hålla efter dem – är ute på morgonen och på kvällen; men jag kan inte vara ute jämt. Måste jobba i bland också.

Det finns de, som samlar in dem och lägger dem i frysen. Skulle jag göra det, skulle jag glömma bort en påse, för att sedan hitta den lagom till jul och ta fram dem i tron att de var köttbullar – typ.

Sen finns det de som strör på salt på dem. På så vis dras all vätska ur deras slemmiga kroppar, en slags syrafrätning alltså. Detta tycks mig vara en allt för grym död, även för detta ryggrads- och själslösa djur.

Jag klipper helt enkelt av den huvudet med en sax, en slags giljutin för sniglar. Det tycks mig vara en human avrättningsmetod – i den mån det nu är humanitärt med dödsstraff. Jag vill i detta sammanhang passa på att förklara, att jag är fullständigt emot dödsstraff i alla lägen - utom just detta.

Om jag är ute och går, och inte har med mig min bästa sax, så trampar jag helt enkelt ihjäl dem med ett snabbt och snärtigt klackstamp. Mycket effektivt och enkelt, om man inte har snyggaste pumpsen på sig.

Om alla som träffar på dessa slemmiga varelserna (som inte gynnar någon annan levande varelse utom sig själva) skulle passa på att avliva dem, kort och gott, på vilket sätt som helst, så skulle vi kanske slippa få våra trädgårdar skördade på detta grymma vis.

Upp till kamp!

  Oj, va tiden går fort. Det är så mycket man ska hinna.

Innan dottern sticker till USA på semester(onsdag morgon), hann vi i alla fall att ta en liten ridtur i det fria i går. Här ute i vilda vargskogen mellan Riala och Åkersberga, kan man rida utan att träffa en människa.

Däremot träffade vi både trana och ormvråk. Eller - jag har lärt mig, att om man ser en rovfågel och man inte vet vad det är för sort (jag kan bara artbestämma fiskgjuse och havsörn), så ska man chansa på ormvråk, för den är den vanligaste i dessa trakter. Rovfåglar är inte min bästa gren. Däremot är jag en jäkel på sjöfågel, sen jag i ungdomen tillbringade en stor del av min lediga tid i en båt i skärgården.

Nå, hur som helst i går red dottern och jag på var sin nordsvenska, Elvira och Hertigen. Tinkern, som är med på bilden, heter Greta. Hon brukar att få springa med, som en lösspringande hund, om hon blir lämnad ensam i hagen blir hon tokig av ensamhet. Så hon får följa med hon också. Då och då kommer hon efter, då hon stannar för att beta en stund. Strax därpå kommer hon galopperande i full karriär. Då gäller det att hålla i tyglarna på de två andra, för då blir de mycket uppspelta och vill rejsa (egen svensk verbform av race) som tusan.

 Tinkern Greta, Elvira och Kjell, som äger hästarna. I bakgrunden Hertigen och dottern.

Dottern hade en cowboy-sadel på Elvira, men jag red barbacka på Hertigen, eftersom jag har svårt att ha stigbyglar på grund av mitt trasiga knä. Men jag har takterna inne, sen jag som tonåring ofta red barbacka. Dottern däremot, som fostrats i ridkonstens ädla gren på en ridskola, hade aldrig ridit barbacka. Så när vi kom tillbaka, fick hon pröva Hertigen utan sadel och som synes, så gick det bra det också.

Dottern travar på med Hertigen. Obs! Kolla skorna!

  Andreas är mitt gudbarn. Han är 6 år och bor i Esbo, eller Espoo, som det heter på Finska. Esbo ligger vid Finska Viken lite väster om Helsingfors. Andreas bor där med sina föräldrar, Carola och Reino - än så länge; men snart ska de flytta till ett nybyggt hus närmare Åbo. Min man och jag är gudföräldrar till honom och det är vi mycket stolta över att vara.

Andreas pratar både finska och svenska och han är, förutom en massa annat, expert på motorcyklar, så det första han ville se, när han kom och hälsade på, var förstås min hoj. En provtur blev det också, till det behövde han låna min dotters hjälm. Sen fick han även pröva min skinnjacka – den med mycket fransar. Gissa om han så stolt ut?

Andreas

 Dotterns MC kunde han typbestämma direkt: ”Ducati”, sa han utan att tveka. Och jag som aldrig ens hört talas om den, innan dottern köpte en sådan. Tydligen är det en riktig snobb-hoj. Det gläder en gammal mamma att dottern har smak.

Dottern och hennes älskade Ducati

Själv har jag "bara" en Yamaha 125:a; men jag är jättenöjd med den. Och kan tuffingen Lisbeth Salander köra lätt MC, så kan väl jag också.

När jag kom hem efter maran sent omsider, stoppade jag kamerabatteriet i laddaren igen och det började ladda =röd lampa. Sedan laddade det i flera timmar igen, tills det åter var fullt = grön lampa. Jag stoppade batteriet i kameran och se – den fungerade igen. Slutsatts: Batteriet var urladdat första gången, fast det lyste grönt och hade laddat hela natten. Mycket märkligt!

Våra löparvänner från Sydafrika, som övernattat hos under helgen, hade gjort exakt samma med sina batterier till deras laptop. De hade laddat batterierna och stoppad dem i datorn och datorn var heldöd. Tyvärr fick de inte igång den igen senare, som jag fick med min kamera.

Sharon och Colin från Sydafrika, som har åkt hit för att springa Stockholm Marathon

Jag har i och för sig aldrig varit något bra på fysik och i synnerhet inte riktigt förstått det där med ström som far kors och tvärs genom tråden; och nu begriper jag mindre än någonsin. Kan strömmen i batterier bara försvinna så där ”Puff”? Från att vara fullladdade till att vara urladdade på noll tid?

Nåja, jag får nöja mig med att kameran fungerar nu och acceptera att det finns en del mellan himmel och jord som jag aldrig kommer att begripa.

  § 1 Allt som kan gå fel, går fel.

En av årets roligaste dagar är dagen då Stockholm Marathon arrangeras. Elva gånger har jag sprungit där själv, men i år hindrade mitt kraschade mig knä från att vara med. I stället hade jag som uppgift att, dels arbeta i sjukvårdstältet för att ta hand om medtagna löpare, dels ta bilder till en tidning.

För att kameran skulle fungerar friktionsfritt laddade jag batterierna under natten och satte dem tillbaka i kameran på morgonen. På tåget skulle jag ta några bilder och vad händer? Absolut ingenting! Kameran är helt död. Men självklart, sånt drabbar bara mig. Jag skulle fixa bil till framsidan och bilder till ett reportage på två sidor inne i tidningen.

Snabbt ringde jag till dottern, som skulle springa maran: ”Har du åkt än?” Nej som tur var hade hon inte det. ”Ta med din kamera!.

Jag fick alltså låna hennes kamera, som jag inte behärskar och aldrig använt tidigare. Några bilder blev det i alla fall.

Varsågod! Starten på Lidingövägen  

Och så dottern, som förbättrade sitt pers med 61 minuter