Oj, va tiden går fort. Det är så mycket man ska hinna.

Innan dottern sticker till USA på semester(onsdag morgon), hann vi i alla fall att ta en liten ridtur i det fria i går. Här ute i vilda vargskogen mellan Riala och Åkersberga, kan man rida utan att träffa en människa.

Däremot träffade vi både trana och ormvråk. Eller - jag har lärt mig, att om man ser en rovfågel och man inte vet vad det är för sort (jag kan bara artbestämma fiskgjuse och havsörn), så ska man chansa på ormvråk, för den är den vanligaste i dessa trakter. Rovfåglar är inte min bästa gren. Däremot är jag en jäkel på sjöfågel, sen jag i ungdomen tillbringade en stor del av min lediga tid i en båt i skärgården.

Nå, hur som helst i går red dottern och jag på var sin nordsvenska, Elvira och Hertigen. Tinkern, som är med på bilden, heter Greta. Hon brukar att få springa med, som en lösspringande hund, om hon blir lämnad ensam i hagen blir hon tokig av ensamhet. Så hon får följa med hon också. Då och då kommer hon efter, då hon stannar för att beta en stund. Strax därpå kommer hon galopperande i full karriär. Då gäller det att hålla i tyglarna på de två andra, för då blir de mycket uppspelta och vill rejsa (egen svensk verbform av race) som tusan.

 Tinkern Greta, Elvira och Kjell, som äger hästarna. I bakgrunden Hertigen och dottern.

Dottern hade en cowboy-sadel på Elvira, men jag red barbacka på Hertigen, eftersom jag har svårt att ha stigbyglar på grund av mitt trasiga knä. Men jag har takterna inne, sen jag som tonåring ofta red barbacka. Dottern däremot, som fostrats i ridkonstens ädla gren på en ridskola, hade aldrig ridit barbacka. Så när vi kom tillbaka, fick hon pröva Hertigen utan sadel och som synes, så gick det bra det också.

Dottern travar på med Hertigen. Obs! Kolla skorna!