I går hade vi avslutning i min klass och jag har nu avlagt min ”baddare” inom grenen att överleva i kallt vatten.

 Så här vackert är det i Vallentuna simhall

Eller som det egentligen ligger till: Jag har nu gått kursen ”Crawl för vuxna nybörjare”. Det innebär inte att jag kan crawla hur länge som helst, men jag kan i alla fall hjälpligt ta mig fram några hundra meter i en inte alltför gropig sjö.

Har länge, nog hela mitt medvetna liv faktiskt, haft en hemlig dröm – att kunna crawla så där stiligt som ”riktiga” simmare kan och beslöt mig för ungefär ett år sedan, att nu jävlar... Sen fick jag leta och därefter vänta på att det skulle bli en kurs med plats för mig. Det tog tid.

Den där delfinliknande varelsen som glider fram i vattnet - DET ÄR JAG!

Det är en fantastisk känsla att kunna crawla och det är otroligt roligt att kunna utvecklas och bli bättre i min höga ålder. En ålder då man vanligtvis blir sämre vad gäller fysiska prestationer. Jag kan bara rekommendera det, inte bara till ”gamlingar”. Jag är så otoligt glad att jag tog tag i det och genomförde min dröm.

Här har vi den stolta avgånsklassen (jag i mitten) 

Funderar starkt på att anmäla mig till fortsättningskursen nästa termin.

Äta bör man... I alla fall om man ska orka träna

Född och uppvuxen i det södra grannlandet, är min vana vid att åka med förlängda fötter, mycket begränsad, på gränsen till obefintlig. Senast jag åkte var -01, då maken lurade ut mig i det lokala spåret, som är halsbrytande kuperad. Jag ramlade inte bara i utförsbackarna, även uppförsbackarna fällde mig i början.

Att komma uppför en backe gick inte och om jag försökte, åkte jag efter halva sträckan sakta baklänges ner igen. Till slut tog jag av skidorna och gick upp. Samma teknik var även framgångsrik, när jag skulle utför. I stället för att chansa i värsta utförslöporna, tog jag av skidorna och gick ner, vilket rev ner många muntra kommentarer bland övriga skidåkare.

Andra dagen blev jag lite tuffare, även om samma teknik användes uppför så lyckades jag faktisk komma ner i ett stycke i flera mördarbackar. Måste dock erkänna att stilen inte skulle riva ner några skönhetspoäng av högre valör. Taktiken jag använde kan man mest likna med den man intar, när man ska lätta på det egna trycket ute i naturen, den så kallade ”skithusstilen”.

Fram till denna dag har jag de facto som mest åkt 13 kilometer i ett sträck vid något enstaka tillfälle; tillfällen som för övrigt till antalet är möjliga att räkna på ena handen. För att göra en lång historia kort - jag är ingen skidåkare.

Anki, min personliga skidtränare 

Smillas matte (Smilla är schäfern som jag har på halvtid), Anki, har länge talat om att vi borde försöka göra en Halv-klassiker, alltså halva sträckan av det man måste göra för att göra en Klassiker, vilket innebär ett halvt Vasalopp (eller alternativt skidlopp), ett halvt Vansbrosim, en halv Vänern Runt och ett halvt Lidingölopp. Springa kan jag ju, åtminstone tills jag får ont i mitt onda knä. 15km borde gå. Cykla är blaha, blaha för en gammal dansk, det är bara att träna. Simma då? Huva! Jag som avskyr kallt vatten. Men man får ha våtdräkt, säger Anki. Nåja, jag jobbar på det. Då har vi då skidåkningen. I dag är första steget tagit, jag och Anki åkte 5km (knappt) och jag ramlade inte en enda gång. Det tar sig!

Svettig blir man i alla fall

Men jag tycker vist att det är kul. Och vist har jag glädje av den kondition och mentala uthållighet som många års löpträning ger. Största problemet är inte att jag blir trött, utan att överhuvudet taget bli trött.

  Nu har vintern tagit ett kraftigt tag om Stockholmsregionen. Temperaturen strävar neråt på skalan och snön vill inte sluta att falla. I tre dygn har den rasat över oss, det gives ingen nåd. Bara till att skotta, spelar ingen roll om man har lust eller inte.

Fast egentligen är det ganska trevligt att skotta snö, lite meditativt faktisk att gå där fram och tillbaka, om man bara slapp att göra det så många gånger om dagen. Varje gång snösvängen startar får jag ryggskott eller något annat elände p.g.a skottandet. Men när väl rygg och axlar har vant sig, så är det största problemet var man ska lägga all snö. Funderar på att skotta ihop allt mitt på gräsmattan och bygga mig en igloo. Krävs det byggnadslov för en sådan byggnad?

Nu då tempen ska gå ner åt 10 minus och lägre, så är det bara bra för mina rara, små, känsliga växter att de ligger nerbäddade som prinsessan på ärtan.

Katterna har mer eller mindre gått i ide. De går inte ut mer än nödvändigt. Endast då naturens behov pockar på, smyger de ut med en äcklad min, för att strax därpå komma in och gosa in sig på fönsterbrädan, där värmen stiger upp från elementen.

Här i centrum håller de på att bygga bort det som vi kallar ”Röda Korset”. Namnet syftar inte på någon hjälporganisation, utan på att det nästan alltid är rött, när man ska över korsningen.   

Trafiklyset, som reglerar bilarnas framfart i korsningen, där en massa vägar ska in och ur och genom just här, är illa beryktad. Stannar man här, vilket man oftast gör, så får man bereda sig på en lång väntan. Man kan lyssna på radion eller läsa tidningen, eller varför inte ägna sig åt att studera medtrafikanterna. Alltid är det någon som sitter och petar näsan helt omedveten om att han/hon är iakttagen.   

Samtidigt ska det byggas ett nytt bibliotek (bl.a.), så hela centrum är en enda arbetsplats

När det då äntligen slår om till grönt, så kan man slå sig i baken på, att då kommer tåget. Roslagsbanans spår hjälper till att bryta trafikrytmen. Sen terminens början har vi fått dubbelt så många tåg under dagtid. Halleluja! Nu fyra tåg i timmen åt båda hållen mot tidigare 2 tåg. Jättebra – om man ska med tåget. Om man däremot ska över ”Röda Korset”, så får man beväpna sig med ytterligare lite mera tålamod.

  Och titta här! När jag står i busken och fotograferar kommer en ”liten gubbe” och pinkar mitt framför kameran.

Men nu ska som sagt våra vedermödor snart gå mot sitt slut; dock prövas vårt tålamod till sitt yttersta fram tills det blir klart. Trafiken har, i och med vägarbetet, nu ännu svårare att ta sig fram. Ska man gå över korsningen, får man numera gå en skaplig långpromenad för att via centrum ta sig över på andra sidan av korsningen - ungefär en halv kilometer extra. Vi tackar för att kommunen ser till att vi håller efter konditionen.

Stjärnorna glimra och gnistra...

Nu går vi in i det stora kalla, som kallas vinter. Jag bävar!

  Till den som tror, att det bara finns en användning för en viss sak, nämligen det som den är avsedd för, vill jag bara säga:

Du har förmodligen dålig fantasi!

Det finns alltid många användningsområden för saker. En pappkartong kan användas till det den är avsedd för - att förvara saker och ting i; men den kan också användas till så mycket mer, t.ex.:

En båt för baren att ”segla” i på parkettgolven.

Bur för en frusen igelkott.

Ett dockskåp.

En enkel bokhylla.

Skydda bilrutan vid snö och frost, om den delas i mindre bitar.

Om den är tillräckligt stor – en lekstuga.

Värme sig i för hemlös – ger mycket bra värmeisolering.

Hålla över huvudet vid nederbörd.

Litet nattbord med plats för lampa.

Skära i mindre bitar och ha till namnskyltar.

....................................... (fyll gärna i flera förslag)

Bara fantasin begränsar.

Under helgen firade jag jämna år och platsen i kylen räckte inte till på långa vägar. Jag insåg då, att ett växthus i vintrigt skrud, kan göra tjänst som jättestort kylskåp.   

Det var dimma här nästan hela gårdagen.

 Det är något visst med dimma. Vissa tycker inte om den.

Det ger ett trolskt ljus, som ger olika nyanser av vitt, grått och blått. Jag tycker den är vacker.

Eller egentligen tre och ganska små sådana. En grabb och två tjejer

Den här lilla familjen passerade mitt hus idag. Trillingar, en pojke och två flickor, som är enäggstvillingar. Födda samtidigt och alla från samma mage. Är det inte fantastiskt?

1 + 1 = 5 ... och så en brevbärade

Sånt händer 1 gång på var 640.000:de födsel, berättade den stolta pappan för mig. Tvillingfödsel tyckte han var blaha, blaha, det händer ganska ofta.

Det påminner mig och en rolig historia -

Två grabbar, som är enäggstrillingar och naturligtvis lika som bär, står på stan och slår vad med folk.

• "Ska vi slå vad 100 kronor, att vi inte är tvillingar?"

Naturligtvis säger folk

• "Javisst, det är klart att ni är tvillingar."

Då kliver den tredje trillingen fram.