Nu är julen utslängd!

Eller rättare sagt nedpackad i källaren. Det enda jag saknar är adventsljusstakarna, de lyser upp så fint i mörkret. Men jag tröstar mig, snart tar dagsljuset över, man märker redan att dagen blivit längre.

Svålen från skinkan hängde jag utanför köksfönstret, för att den ska komma fåglarna till del, till och med koltrasten verkar vara intresserad. Om nu inte katterna hittar den först. Jag har försökt med långt snöre, så de inte ska nå den, men då fiskar de bara upp svålen genom att sätta en klo i snöret och dra den till sig. De är inte dumma, de inte.

En stor skål med doppa (spadet från skinkan) har stått i kylskåpet under hela julen, utan att någon doppat. Jag äter inte sånt, tycker att blött bröd är äckligt; men maken vill ha det så. Inte för att han någonsin äter av det. Åh nej, men det SKA sparas. Varje år när skinkan är kokt, tar han undan spadet och varje år säger jag:

- Men ska du verkligen spara spadet?

      - Ja, det ska jag ha till doppa.

- Men du äter det ju aldrig i alla fall.

     - Jo då, i år ska jag äta av det.

Och varje år får jag slänga det, utan att en droppe har avnjutits.

Det kallar jag jultradition!

Överallt skottas taken febrilt, men än har vi knappast sett den sista snön. Snön på mitt altantak och växthuset, hade den goda smaken att rasa ner under tövädret i söndags. Tack för det!

Från Gotland rapporteras om snödroppar. I morse, när jag gick av mitt nattpass, sjöng en talgoxe från en buske. Våren kommer, trösta er!

Tilda, som håller ställningarna medan vi är borta

Själv tänker jag, som jag tidigare berättat, fegt smita undan till trakterna kring ekvatorn ett tag. Under tiden ska minstingen bo i huset och ta hand om katterna, blommorna samt ta in post och tidning. Dock har hon inte åtagit sig att sköta denna blogg, så därför kommer det att bli lite stiltje här. Jag återkommer (hoppas jag) mätt på upplevelser och proppad med färska bilder.