Nu går det utför 

Lilla gubben blir "ynklig" och får problem, som flera andra

Då vi åter kom tillbaka till Stella Point (5 756m ö h) fick lilla gubben besvär med benen. De ville bara vika sig hela tiden, så Elly och Pasco fick ta honom under var sin arm och stödja honom hela vägen tillbaka till baslägret. Jag fick gå ner för egen maskin - bra sås reder sig själv. Men då i dagsljuset fattade jag inte att vi gått så långt och så brant. Det var inte helt okomplicerad att ta sig ner igen. Har hört att man går upp mitt i natten, för att man inte ska se hur långt och brant det faktiskt är.

Vid baslägret tog bärarna emot oss med gratulationer, och inte minst med en mugg med kall, härlig coca cola (mitt livselexir) . Åh, va gott det smakade! Lilla gubben vacklade till sovsäcken i tältet – och kronsov i två timmer, jag var alltför upprymd för att kunna sova. Luktade på mig själv och kände att nu började det lukta sann ”kamratanda” om mig, ungefär som på ett logement.

En vecka på detta liggunderlag (ca 1cm). Bara det är en prestation, tycker jag, som brukar ligga på Ekens Supersoft-resårmadrass till vardags

Upptäckte att det liggunderlag jag legat på snart en veckas tid, var av samma tjocklek, som kamerans linsskydd. Sedan väcktes lilla gubben, då stod maten framdukat på bordet. Lilla gubben var sedan mycket bättre och kunde gå själv, så vi startade vår nerfart. Det är inte bra att stanna på så hög höjd längre än nödvändigt. Bästa sättet att återhämta sig från höjdsjuka är att gå ner - ju snabbare desto bättre.

En obekant blomma - före och efter

Växtligheten ökade med antal höjdmeter. Först några grästussar, sen buskar som ökade i storlek och slutligen de där erica-nånting-buskar, som är lik thujor. En och annan blomma lät sig också fotograferas.

Från 4 600 höjdmeter till 3000 och ytterligare 23km nerför skulle vi nu ta oss. Jag tyckte det var mycket jobbigare att gå ner än att gå upp. Mitt dåliga knä krävde, att jag hela tiden tog det försiktigt, så jag fick ta emot med lårmusklerna och stavarna för varje steg. Det kostade på och främre lårmusklerna började kännas som två ömma bölder. 

Den sortens bår, som man kan köra de skadade och sjuka på

Halvvägs ned mötte vi en ensam bärare, som bar en bår med ett enda, stort hjul mitt under. Det såg så lustigt ut, han bar den på huvudet i stället för att dra den. De där bärarna är bara inte som vi andra dödliga. Elly berättade att han fått veta via mess, att någon på den sista etappen före baslägret, hade brutit ett ben. Oj, oj, oj! Vi visste sen tidigare, att om man skadas eller blir sjuk och behöver räddas med helikopter, tar det ungefär ett dygn innan den kan vara framme. En räddningshelikopter finns närmast i Nairobi och besättningen måste först ringas in, komma dit och göra den startklar. De flesta mår bättre, om de kan ta sig ned på något annat sätt.

Så här stenig var stigen ungefär i 5 km. Jag ramlade och slog i baken och ambågen rejält här. Min vokabulär då var inte lämplig för barnaöron.

Långt senare, då vi sitter i tältet vid sista lägerplatsen och inväntar att Jaimsie ska komma och säga: ”Dinner is served, mama!” kom båren rullande förbi i hög fart och med sex bärare, som drog den. Vi hade gått de sista 5 kilometerna nerför på en fruktansvärt stenig väg, som var otrolig jobbig att avverka med mitt onda knä. Jag ramlade och slog mig rejält en gång, blåmärkena efter fallet följde mig kommande veckan. Och här kom en stackare, på bår och med brutet ben, rullande i god fart. Vilka hemska smärtor han måste ha! Nåväl, inget ont, som inte har något gott med sig. Han slapp i alla fall träningsvärk.Tror inte jag haft så ömma lår, sen jag sprang min första mara.