– och tryggheten

Två timmer före avgång skulle vi infinna oss på den lilla flygplatsen i Zanzibar Town, redan fanns massor av köande där. Vår chaufför tog karskt vårt bagage och kastade sig in i kön för inlämnande av detsamma, vi hänvisades till incheckningen. Vår chaufförs tjänstvillighet berodde förmodligen mest på hans förhoppningar om rikligt med dricks. Vi undvek att tala om, att vårt förråd av dollar var helt slut, förutom den avgiften som man här kallar avrese-skatt; den som vår resebyrå såväl som Internet informerade om, att man måste betala (ca 50 dollar) för att få lämna Tanzania. Men de pengarna hade vi ju lagt undan speciellt med tanke på att vi ville vara säkra på att komma hem.

Efter ett långt köande i hettan, var inchecken äntligen avklarad och nästa pärs tog sin början – röntgen av vårt baggage, där vi förväntades stå i givakt. Då min resväska åkte genom apparaten, tittar tjänstepersonen strängt på mig: ”Har du snäckor i väskan?”

• Ja, svarar jag sanningsenligt.

• That is not allowed!

Nähä, tänkte jag och gjorde mig redo att slänga de få och små snäckor jag hade samlat. Det kändes inte som någon stor förlust. Då ser jag att han, lite i smyg, gnider tumme mot pekfinger och säger: ”Tips! Tips!”

Va? Han ville ha mutor! Nä, vad trodde han? Inte tänkte jag betala för de där småsnäckorna.

• I have no money left, sa jag trött.

• Ok, sa han och viftade mig förbi med en likgiltig suck.

Då det sedan är dags för röntgen av handbagaget, upprepas ungefär samma sak fast med en kvinnlig tjänsteperson: ”You have a masai-spear (masai-spjut) in your bag!

Nä, det hade jag då verkligen inte. Jag har aldrig varit så intresserad av Masai-spjut och inte heller denna gång köpt något av den sorten.

• No, I have not!

• Yes, you have! Open your bag!

Nu kändes det ganska löjligt. Hon letade intensivt och länge i min väska medan jag lugnt stod och tittade på med ett muntert flin. Jag hade noga gått igen väskan innan för att undvika sådana förnedrande incidenter och slippa tjafs, så jag kände mig inte orolig. Till slut tog hon fram min pocketbok, någon deckarhistorria ur ”Hammarbysviten” (Vussan lull). På framsidan är det en bild på en blodig kniv.

• Here it is, sa hon.

Hon kunde väl inte erkänna att hon hade fel, men jag fick behålla boken. Trodde hon verkligen att hon kunde inbilla mig, att en pappersbild skulle synas på röntgen? Hon hade väl chansat på att det fanns ett masai-spjut där, förmodligen eftersom det är en så vanlig turistsouvenir och då tänkt att om hon hotade mig lite, så kanske jag betalade mutor för att hon inte skulle kolla.

Tyvärr, mina vänner, jag är uppväxt i ett land, där man inte kan muta myndighetspersoner (hoppas jag) och kan lita på människor i uniform (hoppas jag verkligen). Nu kändes det ganska skönt, att få åka till hemlandet. Märkligt nog avkrävdes vi aldrig någon avreseskatt, men det var inget som vi påpekade eller beklagade.

På flyget från Zanzibar till Nairobi passerade vi ganska nära Kilimanjaro och det kändes mäktigt att återse henne från ovan, där hon stack upp över molnen i solnedgången. Just denna bild av henne fick mig att börja drömma för snart nio år sedan Hej då, Kili! Och tack för allt vi fått vara med om.

Vi mellanlandade i Nairobi, ett annat afrikanskt land där mutor också är mycket gångbara, så jag kände mig inte riktigt trygg förrän vi, vid 23-tiden, lättade från flygplatsen och lämnade den afrikanska kontinenten. Borta bra, men hemma bäst!

Kvällsmaten serverades ganska snart och därefter dämpades belysningen. Jag rullade in mig i den sköna filten, som varje flygplansstol var tilldelad. Vi flög med det holländska bolaget KLM, de brukar sköta sig. Sen somnade jag och vaknade inte förrän frukosten serverades nån timme innan vi skulle mellanlanda i Amsterdam.

Här fick vi åter vänta några timmar, innan vi kunde gå ombord på anslutningen till Stockholm. Det var helt molnfritt och några minusgrader. Vi blev ungefär tre kvart försenade, eftersom vårt plan skulle ”duscha” med antifrostmedel, så inte vingarna skulle få isbildning och det var kö till ”duschen”. Detta gjordes efter att vi gått ombord och på väg till ”take off”.

Just som vi steg mot skyn, gick solen upp över huvudstaden. Det var helt klart och vi kunde sedan följa vår hemfärd som på en karta. Jag, som är uppvuxen i Danmark, kunde se och känna igen massor av öar, som jag besökt i min ungdom. En riktig nostalgitripp. Likadant var det över Sverige – hela vägen hem var som att sitta med kartboken i knät. Jag hann ta massor av bilder där uppifrån.

Ölands norra udde

Gotland med Karlsöarna framför

Nynäshamn med sjön Muskan i förgrunden

Muskö och Utö

Globen

Lidingö t.v och Värtan t.h

Djurgården med Djurgårdskanalen

Vaxholm

Åkersberga med kanalen på tvären

Närmast konturerna av sjön Tärnan i Vallentuna Kommun

Och sist Rimbo

Nu är min dröm uppfylld. Jag kan skapa mig en ny, om jag vill. Om inte annat, så börjar jag nog att längta till Danmark efter den här flygturen.