Kjell är en klippa! I tisdags hjälpte han mig att bygga ett vedskjul. Eller rättare sagt: Han byggde och jag hjälpte till.

Tidigare låg veden staplad intill husväggen utan någon större finess; men nu har det blivit ordning på torpet.

I måndags fick vi dessutom upp en rosenbåge över entrén. Nu återstår bara att rosen ska växa till sig så pass, att den täcker hela portalen och doften av rosor ska slå emot alla som här inträder.

  Den 12:de juni ska Anki och jag cykla Halvvättern. Anki verkar orolig för att vi ska klara max-tiden, jag är inte orolig alls. Det grundar sig kanske på att Anki har varit med förr, medan jag inte har en aning, om hur det blir. Men ibland kan det nog vara en fördel att inte veta.

I helgen cyklade Anki och jag ett långpass. Vi åkte från Vallentuna till Tekniska Högskolan i Stockholm och tillbaka igen.

Halvvägs, alltså vid Tekniska, gick vi in på innergården och tog lite energipåfyllning. Anki var hälsosam och tog en banan. Jag energi-boostade med en magnumglass. Pappret efter den ser ni på bänken - spåren förskräcker.

Idag var vi på barndop, det var ett av mina ”bonusbarnbarn” som fick namnet Matilda. Det här är tårtan, som mamma Charlotta gjort.

    Här är Matilda med gudmor

    Storebror är en riktig buse. Här försöker han blåsa ut dopsljuset.

   Storesyster är yster och snäll, som storasystrar brukar vara.

Många barn finns det i familjen. Den är stor tack vare bonusbarn, "ex", nya konstellationer och nya barn.Mycket lek blev det.

   Mamma och Matilda.

      Visst nappar det.

   Det är fantastiskt roligt att fota barn, de är så naturliga.

  I går kväll hade vi det jobbigt på arbetet. Våra två ASIH-filialer samt vårdavdelningen hade en seriös 3-kamp, där avdelningen tyvärr avgick med segern. Själv tillhör jag ASIH, så jag/vi får slicka såren och komma igen nästa år.

Här följer några ögonblicksbilder fån tävlingen:

Här råder ingen behärskad fighting spirit. Man ger allt, både glädje...

...och sammanbiten ilska. 

Katarina, en av mina trevliga kollegor, koncentrarar sig noga. Vi arbetar natt tillsammans ganska ofta.

   Efteråt fick vi fylla på det låga blodsockret, tack och lov!

  Förra året köpte jag ett persikoträd, Frost hette sorten. Jag planterade det enligt alla konstens regler och vintertäckte det noga.

I våras, när snön hade smält hade mössen, i skydd av vintertäckningen, gnagt bort barken runt hela nedre delen av stammen. Det träd jag hoppades så mycket på, blev det inget alls med, det dog.

Nu har jag köpt ett nytt, samma sort; men jag har satt på gnagskydd och så har jag för säkerhets skuld byggt ett vindskydd åt nordväst av vidjekvistar. Nordväst är det hållet, som det oftast blåser kalla vindar på vintern.

Framifrån ser det ut så här

Så här ser det ut bakifrån

Nu återstår bara att hålla tummarna.

För några år sedan gjorde vi en liten "kärleksbänk" med utsikt åt öster, där vi har den fina solnedgången.

Vi gröpte ur slänten och pallade upp med stora mursten. Till bänken gjöt jag en skiva med armeringsjärn inuti, så att den håller för den värsta tungviktaren. Till ben tog jag gasbetongblock av smalaste sorten. Under la jag fina, rundslipade småsten.

Nu har en vitsippa hittat ut mellan stenarna. Den pryder sin plats, tycker jag, så den får väl vara kvar. Det är lättare att skapa med naturen än mot.

  Nu vill jag bara vara ute – gärna i trädgården.

Det finns flera än jag som njuter av trädgården

    Vitsipporna sjunger på sista versen, men än så länge är de den mest framträdande blomma

    Som alltid klara kvällar är solnedgången spektakulär

Vill härmed visa den lilla kalven, eftersom jag nu hade kameran med mig.

Här är det lilla livet med mamma...

... och det här torde vara den stolta pappan.