I Norrland säger de så, det är alltså inget skällsord, utan en kärleksfull benämning på en äldre dam.

Här är Smilla på lekhumör. Hon är numera 9½ år och har än så länge överlevt sina krämpor och, inte minst, att vara i livets slutskede. En veterinär sa att hon var i livets slutskede, när hon hade en fettknöl, som blivit inflammerad och slutligen tömt sig. Visserligen såg det faktiskt först ut som ett cancersår, det tyckte jag också; men det ska till flera parametrar för att uppfylla kriteriet ”livets slutskede”. Fråga mig, som jobbar med patienter i livets slutskede, företrädesvis cancerpatienter. En sån veterinär inger inget förtroende och kommer inte att få mig som trogen kund.

När jag först fick hand om Smilla, stretade hon framåt i kopplet, så jag fick gå tillbakalutat för att hålla emot. Numera går hon så sävligt, att det är jag som går före och hon som kommer efter i sin egen takt. Håhå jaja, så livet kan ta sina olika vändningar.

Jag har henne numera sällan kopplat, eftersom hon inte bryr sig om att vi passerar andrar hundar eller diverse människor eller djur. Nja... det är inte riktigt sant, hon bryr sig, men hon går bara fram till andra hundar om hon får. Och definitivt inte om den andra hunden skäller och uppför sig illa. Sånt sätter hon sig över, det är inte värdigt, tycker hon.

När man är så gammal kan man som hund mycket om det mesta. I dag passerade vi en större hund av jaktras, som hängde som en fladdrande handske i kopplet, inte aggressivt, den ville bara komma fram och hälsa fortast möjligt. Smilla däremot gick snällt ”fot” och det enda som visade att hon brydde sig var ögonen. ”Tänk om min hund var så där väluppfostrad”, sa ägaren. ”Det komme nog för den också”, sa jag, ”Smilla har haft nio års startsträcka”.

Sen är det klart, att en springande katt är ett oemotståndligt jaktobjekt. Finns det något roligare än att jaga upp en vettskrämd katt i ett träd? Då väcks livsandan även i en gammkärring.