Gissa vad det här är???

Själv trodde jag först att det var en bit skinn med päls, som någon hund eller varg (bor ju i vargland) slitit från ett rådjur eller en älg. Låter inte särskilt trevligt eller hur, men jag har faktiskt sett just sådant förr.

Gick lite närmare och gissade fortfarande samma sak.

Vände på "pålsen" med foten och då...

visade sig att det var en svamp.

Här om dagen var jag åter på fest på en känd restaurang i gamla stan. Restaurangen har italiensk styre och det var många från Sicilien där, vilket medförde en härlig massa musik och sång.

Bredvid mig satt denna kille, som berättade att han kidnappad sin son och tagit honom till Belgrad, där han sedan

bott med honom i 5 år. Hmm! Jag tycker inte om det. Men han var en formidabel operasångare och underhåll gästerna med bl.a La Donna Mobile så taket nästan lyfte.

Men jag är glad att jag inte har barn med honom.

Om ni har tittat på You tube-inslaget i förra blogginlägget, så kanske ni förstår varför jag har en sådan här gran.

Naturliga råprodukter, barrar inte, behöver inte kläs med en massa krimskrams och går att återvända år efter år.

”Lilla Gubben” sa:

• Men kan vi inte skaffa en riktig gran i stället?

• Jo då, varsågod. Det är bara att gå ut och fixa én.

Det blev ingen annan gran.

Vilket påminner mig om Babben Larsson. På begäran berättade hon i radioprogrammet ”Sommar”, om hur de gör jul på Gotland:

• Jo, först så går pappa ut och hugger en gran. Sen klär jag den.

  Och sen gör mamma resten.

Det är nog så i många hem, att utan kvinnan skulle det inte bli en ”riktig” jul.

snart är det över.

  Under sommaren fick jag ont under fötterna, mitt under framfoten. Då jag jobbar inom vården, ligger det ju nära till att fråga kollegorna vad de ansåg. En förhårdnad, var det mesta svaret, även om åsikterna gick något isär. Frågade då läkaren på avdelningen om vad hon trodde det kunde vara och fick en satsning på ett ganglion = senknuta (besvären började under ena foten först).

Höger fot

Eftersom jag skulle springa Lidingöloppet i slutet av september, insåg jag i början av månaden, att om jag skulle kunna ta mig fram i terrängen utan alltför stora smärtor, skulle jag få göra nått åt mina onda punkter. Gick då till husläkaren. Hon sa: Det är en förhårdnad, gå till en fotvården.

Vänster fot

Samma dag fick jag tid hos en fotvårdare, hon diagnostiserade det som liktornar, skrapade på dem och sa åt mig att göra samma sak ihärdigt. Vilket jag gjort nu i tre månader. Men det gör bara mer och mera ont fast jag skrapar och filar var och varannan dag, blir det bara större och större knölar och det blöder, så jag inte ser var jag skrapar.

I dag var jag till en medicinsk fotvårdare, som bedömde mina knölar som fotvårtar och rekommenderade en lösning som heter ”Vårtfri” som ditsättes medelst en tops 1gång/vecka.

Egentligen bryr jag mig inte om vilket, vill bara att det ska bort. 

Fortsättning följer förmodligen.

  Puh! I dag har jag och yngsta dottern haft rensning i källaren. Jag har fyra vinterdäck, som behöver plats och hon har köpt en ny MC (en fantastisk fin, röd, stor och sportig grej), som får min egen gulliga MC att framstå som en liten, löjlig leksak.

Kan det här vara nått att hänga hatten på?

Den lite äldre dottern hämtade i helgen (äntligen) sina kartonger och bokhylla, som stått och tagit plats i källaren i sådär 5 år - det var då hon flyttade hemifrån.

Lite nostalgi i form av en skolpulpet

Nu fick jag lite saker över., som jag inser att jag inte har användning för. Har redan gjort en vända till soptippen, det blir fler i framtiden. Får väl lägga ut det jag inte har hjärta att slänga på Blocket.

 Ett bastuaggregat som visade sig vara för litet för vår stora bastu

Sen har vi samlat en del i några kartonger och bestämt att försöka sälja dem på en ”bakluckeloppis” till våren/sommaren.

Visst är det konstigt va man drar på sig. Jag försöker att följa regeln: Det som man inte använt de senaste 2 åren behövs inte; men det är inte alltid så lätt att få alla i hushållet att anamma denna regeln (en hårfin ironisk syftning på min lilla gubbe, som är en riktig hamster).

Känner ni igen er? Eller är ni så där odrägligt väldisciplinerade, att inget onödigt någonsin får ligga och skräpa?

     Eftersom min kropp kräver motion varje dag, så brukar det ofta bli raska promenader. Ibland blir det ridning, ibland cykel, ibland simning. På vintern - obs vintern, inte den här kalla men gröna årstiden, som råder just nu – då brukar jag åka skidor eller långfärdsskridsko.

Jag har en regel som lyder: ”Minst 5 kilometer eller minst 1 timme varje dag. Minst 5 kilometer blir ju inte så mycket på en cykel eller en häst, så där får det bli minst 1 timme. Och 5 kilometer i vattnet tar så lång tid, så där är det också bra med 1 timme.

Tack vare att det är så lätt att bara gå utanför dörren och rakt ut i naturen, och inte kräver några större förberedelser, är promenader så enkelt; men det är klart att det krävs ett visst tempo. Att bara strosa ger ju inte så god effekt, man måste bli svettig.

Min bästis

Ute är det alltid trevligt med lite sällskap, inte minst av en hund. En hund säger inte emot eller stör mina tanker, när jag vill vara tyst. En hund går dit jag vill och är lika glad för det. Men eftersom jag inte har en egen hund, så får jag låna. Vanligtvis lånar jag ju Smilla, men om jag går med en eller flera hundar är ingen större skillnad, så när jag upptäckte att någon sökte en ”dog-walker”, så nappade jag. Inte mist Smilla uppskattar mitt beslut.

Jag ska be att få presenterar: Frasse!

Min och Smillas kompis

I går var jag hos dottern och barnbarnen. Tog med lillgrabben ut i skogen. Ska man lära sig plocka svamp är det like bra att börja i tid.

 Vi hittade inte bara ”trattisar”, utan även gula kantareller. Ur led är tiden.

 Efteråt smakade det gott med en kopp varm the.