När man arbetar med svårt sjuka patienter i livets slutskede (mer eller mindre), ofta med cancerdiagnoser, blir man nog väldigt avkännande vad gäller den egna kroppen. På gränsen till hypokondrisk, är jag rädd.

När lilla gubben och jag tog en gemensam morgonpromenad, vilket vi ofta gör på helgerna, fick jag ont i magen. Det började som en liten känsla av väderspänningar, men när vi närmade oss hemmet, hade smärtan ökat till att hindra mig från att gå ledigt och avslappnat. Under hela tiden vi tittade på Vasaloppet låg jag på soffan och försökte hitta en ställning, där mag-ontet kändes som minst. Högersidigt sidoläge eller på mage med uppdragna ben, som en groda, funkade bäst. Var på toa, åt lite mat, tog en Ipren och gjorde allt det där som man vanligtvis gör för att avhjälpa slikt elände, men inget flyttade ”ontet” från sitt läge i epigastriet (gropen strax under bröstbenet).

Efter målgång i Vasaloppet gick jag och la mig, behövde sova efter en jobbnatt. När jag vaknade satt smärtan envist kvar. Det var då mina mörka tankar började. Cancer i magsäcken, tarmen eller varför inte bukspottkörtelcancer, det har blivit mycket sånt nu, sista tiden – då är det säkert kört! En alternativdiagnos kunde möjligen vara magkatar?. Men nej, det lät för enkelt och det har jag aldrig haft något besvär med tidigare. Nä, det var nog cancer. Jag hörde The Doors låt ”This is the end” spela i mitt bakhuvud, när jag till slut reste mig för att gå ut med hunden, som stod med bakbenen i kors.

Då försvann all smärta som genom ett trollslag! Var kom den ifrån och var tog den vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

Så nu får jag en liten frist. Jag klarar mig ännu ett tag. Men det är nog bara en tidsfråga.

Bilderna är från långpromenaden, då dimman vackert dämpade alla synintryck.