Jaja minsann!

Man behöver inte vara knäpp för att springa marathon, men det underlättar.

Här ser ni en som trotsar snöovädret. Är det vår så är det kortbrallor som gäller. Punkt slut!

(bilden är från Vällingby Marathon i lördags)

Det finns en övergiven plats i hallen framför dörren, där Smilla brukade ligga. Hon låg där som en stoppkloss för allt som kunde tänkas komma in och hon förmedlade därmed en trygghet åt husets invånare.

Nu är Smilla inte med längre och hon fattas mig. I lördags natt fick hon så svårt att andas att hennes matte och husse fick åka till en veterinär i Uppsala mitt i natten. Där kunde de tyvärr inte göra annat än att avsluta hennes lidande.

Jag har vetat att det skulle ta slut någon gång och jag förstod att slutet närmade sig. Ändå är det med tungt hjärta jag minns henne. Dessbättre minns jag bara allt det roliga vi haft tillsammans. Det finns inget negativt att minnas, bara ljusa stunder.

Jag kan inte slänga det tomma kopplet och den tomma hundmattan, det gör ont att se dem. De får ligga kvar ett tag som ett minne. Så länge jag minns Smilla finns hon kvar inom mig.

 Hade lite svårt att sova i natt

Min daghund (ungefär som dagbarn) sen 7 år, Smilla, har varit lite skruttig på sistone och inte haft så bra aptit. Hon har börjat att bli ganska mager och dricker mycket vatten, så jag började att misstänka att det var något allvarligt, som hon led av. Tyvärr har mina farhågor bekräftats, hon har förmodligen en tumör i lungan, alternativt en lunginflammation. Men det är ändå tråkigt att få det bekräftat. Fast jag vet ju att allt liv är ändligt och ingen är förskonad från att dö. Nu ska hon bara få det så skönt hon kan, tills det inte känns bra för henne längre.

Dessutom har min bästa kompis, Kjell, varit dålig ett tag, riktigt dålig faktiskt. Just nu ligger han på KS med en allvarlig lunginflammation och tack vare, eller kanske ska man säga på grund av, cellgiftsbehandling har han väldigt dåligt med motståndskraft. Så det är mycket man ligger och funderar på nattetid, när det är tyst och inget annat kan avleda tankarna.

Men alldeles nyss ringde Kjell och berättade att han var lite bättre idag. Nu känns det lite bättre för mig också. Hoppas att han fortsätter att bättre på sig, jag vill inte förlora min bästa kompis än. Eller kanske blir det jag som går först, man vet aldrig. Huva, så dyster jag låter.

När man värmer upp en stuga, som annars står kall under vintern, så vaknar en och annan insekt som inte är menad att vakna förr än till våren. Och då menar jag att den bör vakna när våren är varm, inte den här kalla årstiden vi har nu.

För övrigt är jag långledig just nu och vädret har visat sig från sin sämsta sida. Framåt nästa helg verkar det bli varmare. Det är då jag börjar att jobba. Typiskt!

Jag börjar längta till pensionen. Det är är inte det att jag inte gillar mitt jobb, det är bara det att jag inte har tid att jobba. Det finns så mycket annat jag vill hinna med att göra.

Jag känner mig som den här gamla mopeden: Gammal, men i ganska gott skick ändå – och rätt så söt ;-)

Man talar om att höja pensionsåldern. För oss som nästan är framme vid pensionen, känns det som om man sprungit ett jobbigt maratonlopp och då man börjar skymta målskynket, så flyttar man det ytterligare några kilometer längre bort.

Min stackars kompis; Kjell, är lite tagen just nu, han har fått cellgifter. Annars är Kjell en riktig kraftkarl, men just nu är han ganska skruttig.

Den sorten han får är gjort på idegran, ett sjujädrans gift. Om en häst råkat äta en kvist av detta träd dör den, så det är inget ”snällt” gift.

Men lika glad (nästan) för det är han...