Förr, och då pratar vi om för så där 1000 år sedan, då Norden kristnades, och fram till mitten av förra seklet, var det till den kristna kyrkan man regelbundet skulle gå. Gjorde man inte det, så ställde man sig själv utanför samhället och fick inte vara med i gemenskapen. Det anstod varje hederlig medborgare, att minst en gång i veckan, gå i kyrkan. På söndagarna, då man var ledig från arbetet, var man skyldig att ägna sin lediga tid åt att vårda sin själ, och med det menade man, att man skulle visa sin tro på kristendomen, genom att gå till kyrkan och delta i gudstjänsten. Den som inte gjorde som alla andra, utsatte sig själv för de andras ringaktande och det som kallas social skam.

Man skulle kunna sin katekes, prästen gjorde årliga husförhör i hemmet och den som inte kunde sin bibel, fick en utskällning och tillsägelse att läsa på.

Kyrkan var inte bara ett ställe att helga religionen, den hade också en stor social betydelse, man träffades efteråt på kyrkbacken och utväxlade veckans skvaller. Man tog på sig sina bästa helgkläder och visade därmed upp sin sociala status. De unga ogifta män och kvinnor kunde visa upp sig, iaktta varandra under lugg och kasta lystna blickar efter de, som de tyckte var snygga och eftertraktade.

Prästen var en en lärd och bildat man, som alla såg upp till med respekt. Hans ord var skriven lag och ifrågasattes inte. Prästen hälsade man på med vördnad.

Man betalade kyrkskatt och lade kollekt i bössan.

Men det var förr det, sånt har vi för länge sedan lagt bakom oss. Eller?

Nuförtiden ska man gå till gymmet, simhallen, fotbollsplanen, motionsspåret - you name it, alla utgör de vår tids kyrka. Medan den gamla hederliga kristna kyrkan från 1200-talet i dag endast hyser några enstaka udda kufar, är det smockfullt på träningsanläggningarna. Här visar man, att man vårdar sin kropp och inte slarvar med att sköta sig. Den som inte tränar, ställer sig själv utanför samhället och ses med förakt av de redan frälsta. Det anstår varje hederlig medborgare att sköta sin hälsa genom att träna. Den som låter sin kropp förfalla, ser man nedlåtande på. Olika träningsformar vägs mot varandra, kropparna värderas efter sina muskler, former och resultat. Dålig kondition och fetma är slarvighetens stämpel och anses skamligt.

Personliga tränare och ledare inom olika träningsformer är vår tids präster och prästinnor. De åtnjuter respekt och deras ord är lag. Tränarna erhåller allas aktning och alla vill stå sig väl med dem och gärna få ett eget personligt samtal med dem då och då.

Man ska äta rätt. Vad som är rätt finns det åtskilliga meningar om; men det är inte så viktigt vilken diet man väljer, huvudsaken är att man slaviskt följer någon. Desto konstigare, desto bättre faktiskt.

Man lägger en stor del av sina månatliga inkomst på årskort, medlemsavgifter, proteindrinkar och personliga tränare. Träningskläderna är mycket viktiga, man ska följa trenden om man inte vill bli till åtlöje. Det går inte att komma i något som var modernt för tio år sedan. Är man én av de som står högt i rang på den lokala anläggningen, kan man möjligen komma med något nytt. Allt kostar förstås en slant, men det får lov att kosta, även om summorna kan svida rejält i en medelinkomst-plånbok.

Gymmen och dylika träningsinrättningar är inte bara ett tempel för träning, de fyller dessutom en ansenlig social funktion. Här träffar man både gamla vänner och gör nya bekantskaper, inte minst av det andra könet. En inte föraktlig del av den tid man tillbringar på träningen, består av icke-träning. Man tar en paus och pratar med bekanta och spanar i smyg in de snyggaste killarna/tjejerna. Efteråt kanske man tar en gemensam dusch eller/och går och äter tillsammans.

Orden: ”Jag ska gå och träna” är vår tids bevis på att man är en skötsam samhällsmedborgare.

Så kom inte och säg att tron har spelat ut sin roll. Tron är evig, det är bara föremålet för tron som växlar.