I morse pratade man om fenomenet ”övergivna sommarkatter”

Jag har aldrig träffat någon som lämnat in katt åt sitt öde efter att ha tröttnat på den, men jag tror visst att det finns de som gör så. Katthemmen dignar av hemlösa katter.

Men jag ser ständigt lappar uppsatta överallt, lappar där man saknar sin förrymda katt. Katter verkar ju ibland frivilligt lämna sina hem en längre tid. Någonstans haltar det. Var kommer alla övergivna katter ifrån och var tar alla saknade katter vägen.

Själv blev jag av med min, av hela familjen, älskade katt Caludia. Efter ett digert efterforskningsarbete under 3 veckors tid lyckades jag till slut hitta henne. Hon hade omhändertagits av någon, som trodde att hon var övergiven. Det är en mycket sällskaplig katta. Hon söker sig gärna till någon, som vill klappa henne. Dessutom är hon mycket verbal, hon går ofta i kring och jamar ljudligt, vilket kan låta som om hon är ledsen – och övergiven.

Claudia och dottern Tilda

Numera är Claudia 19 år och jamar värre än någonsin. Förmodligen för att hon hör ganska illa. Människor som gradvis får nedsatt hörsel, tenderar ju också att prata högre. Dessutom är hon ganska mager om benen med den äldre damens rätt, trots fri tillgång till mat. Hon har svårt att sköta pälsvården själv, vilken jag får hjälpa henne med – klippa bort hårbollar och sånt. Hon ser helt enkelt ganska ruggig ut, men verkar ändå njuta av livet. Risken att någon nitisk katträddare tar hand om henne är överhängande.

Skulle inte alla dessa överbelastade katthem med alla sina duktiga volontärer kunna fixa en hemsida, där man förhoppningsvis kan sammanföra alla de som har förlorat sin älskade katt med de förrymda katterna? Finns det redan en sån? I så fall man borde marknadsföra den mera och göra den känt för alla kattägare. Jag är övertygat om, att det finns massor av katter, som egentligen är saknade och inte övergivna, på katthemmen.