Oj, va det ekar av tystnad i cyberrymden. Precis som människor verkar undvika samtal om döden, så verkar det som det blev tvärtyst, när jag skrev om min mans obotliga sjukdom. Inte för att jag brukar ha så många kommentarer, men så här tyst har det nog aldrig varit.
Jag vill ju bara ventilera mina tankar inför allt det här som upptar min tid, så ni får nog stå ut med det här i framtiden också. Men var inte rädda, det smittar inte och jag lovar att inte bli besvärlig och bryta ihop framför ögonen på er..
agneta
30 november 2013 18:17
När jag läste Ditt sista inlägg var min första tanke .... " en så vis person Du e' " .. Du skrev så vackert om att uppskatta det som är bra. Jag tror verkligen att Du ÄR sådan!
Att vara sorgsen eller ledsen ibland, vare sig det händer framför hela världen eller privat tycker jag är nyttigt....... själv har jag gråtit enormt många tårar senast ... det hjälper! Du får gärna visa Dina innersta tankar. Vi kan hålla om varandra <3
http://boompaneta.blogspot.comp
Karin
30 november 2013 18:54
Här är jag! Jag har inte varit hos dig på ett tag!
Och jag fick en aha-upplevelse när jag läste ditt inlägg, och förstår nu en släktings problem. Släktingen har inte fått någon diagnos ännu.
Tråkigt att din man har drabbats, men ni verkar ta det bra båda två, och gör det bästa av situationen. Det blir säkert bra med flytten, och din man har en fin hjälp av dig.
Njut nu av adventstider, med alla tända ljus!
Kramar Karin
http://pixelmojan.se