Som nybliven pensionär måste jag naturligtvis ut och känna på friheten. Väl ute på den isglaserade vägen gjorde jag en enkel Salkow i bästa konståkningsstil och avslutade manövern med en bakåtvolt med infälld landningsställ. Första tanken var: ”Undrar om någon såg mig?” Men vägen var helt i avsaknad av mänskliga varelser. Inget verkade skadat förutom stoltheten.

Tog en promenad ned mot havet och följde sedan Hidevikens västra sida. Det var en av dessa blåsiga dagar, kulingen svepte in från havet. I några minusgrader skapas en icke föraktlig köldeffekt. Både mössa och kapuschong krävdes för att hålla öronen varma. Men det var det värd, det är otroligt vackert och dramatiskt vid havet så här års. Hela Hideviken håller på att frysa till och endast blåsten och vågorna hindrar isen att lägga sig.

Skillnaden mellan att gå mot eller med vinden är märkbar. Från att nästan förfrysa ansiktet till att nära på förfrysa rumpan, frågan är vad som är att föredra? Vad ska man vara räddast om? Ansiktet säger jag, det är trots allt den ädlare delen av mig.

Jag var hemifrån drygt två timmar och mötte én (1) person i en traktor. Här är glest mellan människorna så här års – och det gillar jag. Kinderna hade fått tillbaka sin ungflickskulör och hungern förhöjde smaken på min lunch från beskedlig till delikat. Det blev en smaklig spis.