oldmolly

Direktlänk till inlägg 6 februari 2014

Det kom ett brev...

Av oldmolly - 6 februari 2014 10:16


   

...från Danmark. Redan när jag såg avsändaren, förstod jag. Min styvfar; Georg, har dött. Annars skulle jag inte få detta brev. Det var från en av hans biologiska döttrar, vi har aldrig tidigare haft kontakt.


När han lämnade deras mamma, var det för att leva med min mamma. Jag var då 14 år då. Det här var 1965 och på den tiden var det inget som hette delad vårdnad. Hade man lämnat familjen var man en skurk, att kontakten helt avbröts, var mera regel än undantag.


Tror inte att jag välkomnade honom, för min del kunna han gärna ha återgått dit han kom ifrån eller till ett mycket varmare ställe under jord.. Tonåring som jag var, enda barnet och van att ha min mamma helt för mig själv, så såg jag honom som en inkränktare. Att jag inte välkomnade honom är en stark underdrift. Jag antar att motviljan var ömsesidig. Han tyckte förmodligen att jag var ”pain in the ass”. Min mamma skickade mig till en intenatskola för att få lugn och ro, vilket knappast ökade min goda vilja. Där gick jag till jag var klar med min skolgång, 18 år och därmed myndig. Jag fick komma hem och hälsa på på loven och en helg varannan månad. Snabb avvänjning från mamma alltså. Jag saknade henne, så jag nästan kunde dö.


Mitt liv gick vidare trots allt. Efter det jag började arbete, flyttade jag vid 21 års ålder till Sverige. Skaffade så småningom egna barn och livet rullade på. Jag hade kontakt med mamma och Georg, inte minst när jag fick barnen. Hälsade på i Danmark och de på mig i Sverige.


När jag just hade fått min dotter, Moa (idag 32 år), kom mamma på visit för att beskåda sitt barnbarn. När jag hämtade henne på stationen,och fick se henne, fick jag en chock. Hon var ju dödssjuk. Arbetar man med döende patienter, så ser man, fast jag tror nog att det syntes även för en som inte var sjukvårdsutbildat. Det var hemskt! Visserligen hade hon opererad bort ett bröst 1980 pga en tumör; men att cancern hade spridd sig, var det ingen som hade berättat, allra minst hon. Dock förstod jag inte hur nära det var. Hon stannade några dagar, men blev snabbt så dålig, att jag uppmanade henne att söka vård. Hon var motvillig till förslaget, men gav sig, när jag envisades; men då ville hon till sin läkare i Danmark. Jag ordnade så hon skulle få åka sjuktransport ända från Stockholms län till sin bostad i Danmark, men nej, hade hon åkt tåg så skulle hon åka tåg hem. Dagen efter åkte jag med henne till Centralstationen. Med konduktörens hjälp baxade vi upp henne på tåget. Georg skulle ta henne av tåget i Malmö sen. Hon dog dagen efter att hon återvänt till Danmark. Hade jag vetat att det skulle gå så fort, hade jag låtit henne stanna.


Georg hade inte alls förstått, hur sjuk hon var och han var i total chock. Jag försökte stötta och trösta på telefon, nästan lika chockad som han. Jag hade ju mitt lilla nyfödda barn och ett äldre syskon att ta hand om också.


Sedan blev det bara så att vi höll kontakten. Jag hälsade på några gånger och han én gång på oss i Sverige. Vi skickade brev och julkort. Kontakten var inte frekvent, men stadig och regelbunden. 2006 (tror jag det var) var min yngsta dotter och jag och hälsade på. För henne var det första gången hon träffade honom. Han var då inte riktigt frisk, men klarade sig helt själv. Huset han bodde i var fuktskadat och mögligt; men vem är jag att döma över andras sätt att leva. Därefter träffades vi inte mera, men vi höll kontakten.


I går kom alltså ”sista brevet från Danmark”. Med tanke på min aversion mot Georg i början av vår bekantskap, borde jag inte känna någon sorg; men det gör jag. Konstigt nog! Kanske mest över att jag inte var en bra ersättning för hans biologiska döttrar. Han hade fått lite kontakt med en av dem; men vad jag kan förstå var den inte så varm eller särskilt stadig. Jag känner mig också beklämt över att hans gamla, otroligt snälla hund (som jag träffade 2006), hade fått avlivas, 13 år gammal, i samband med att han sista veckan, togs in på ett vårdhem. Stackars gamla, trogna Mix. Kanske dog han tidigare av sorg över att förlora henne. Han var mycket ensam och hunden var hans enda sällskap, där i det skabbiga huset.


 

Och jag sörjer, att jag inte fick veta, så jag kunde åkt ner och ta avsked på ett värdigt sätt. Kanske sörjer jag mest det som kunde ha varit, men som aldrig blev.


Dottern, Elin heter hon, hade hittat mina brev och därför meddela mig genom att se min adress på avsändaren. Tänk att han hade sparat alla brev. Vad som inte framgick i breven, var tydligen vem jag var. Elin hade ingen aning om att Georg och jag hållit kontakten i alla år. Så lite hon måste ha vetat om sin pappa och så lite han måste ha träffat sin biologiska familj. Mitt hjärta krymper, när jag tänker på hans stora ensamhet. Elin skickade även med en kopia på en bild, som han haft på sitt skrivbord och undrade om jag visst vem som var på bilden. Det var ju jag med min lilla son, tagen av Georg 1981, när vi var där och hälsade på. Han hade alltså sparat denna bild i alla år. Vi måste ha varit de, som betydde mest för honom.


Jag har nu skrivit ett långt svar till Elin, hans ”riktiga” dotter – hon som meddelande mig. Skulle tro att hon också lider av dåligt samvete. Men all det där samvetet, vad tjänar det till. Inget, inget alls! Människan är en stackars varelse, som för sent ångar det som inte kan göras ogjort. Till vilken nytta? Bättre vore att göra bättre någon annan gång. Att vara lite mera rädda om varandra medan vi kan.


Jag är ändå glad att jag fick veta. Trots allt fanns jag inte registrerat någonstans som dotter eller ens anhörig till Georg. Ingen annan än Georg visste om vårt lite speciella förhållande. Hoppas hon inte anklagar mig för att henne pappa lämnade deras mamma. Jag har sett henne på ett gammal fotografi som han hade, en flicka med ljust hår och en katt i famnen. Jag tänkter mig i alla fall att det är hon. Det kan ju ha varit en av hennes systrar. Hon är nu 65 år, två äldre än jag; men jag tänker mig henne som denna unga flickan. Hoppas att hon skriver tillbaka.

 
 
Ingen bild

Minstingen

6 februari 2014 14:14

Kramar från yngsta dottern!

 
Ingen bild

Din äldsta dotter Moa

6 februari 2014 15:05

Lilla mamma…

Jag lästa din blogg samtidigt som tårarna svämmade över. Du har alltid varit en stark och självständig kvinna i mina ögon och jag vet att ditt liv har varit allt annat än en dans på rosor! Jag vet också att även starka människor har känslor! Jag känner igen mig själv i dig… jag känner att jag blir mer och mer lik dig för varje dag som går och det är jag stolt över! Man gråter inte alltid för att den är svag utan för att man har varit stark för länge och så ser jag på dig…
Jag förstår hur du känner och kanske kommer även jag stå där med ett dåligt samvete en mörk och regnig dag när min pappa lämnar oss… han som aldrig har varit en riktigt bra pappa, men ändå är MIN pappa. Men jag tror också att efter regn kommer sol och efter sorg kommer glädje.
Lika väl som att du har saker som du ångrar och skäms över här i livet (men vem har inte det) så har du mångfalt mer att vara stolt och glad över! Jag är glad som kan kalla dig för min mamma, min vän och min förebild!
Idag står jag här, både som din dotter och själv som en mamma och jag vet hur det där dåliga samvetet kan göra ont ända in benmärgen. Att saker och ting inte hade gjort så ont om vi inte hade burit på så mycket kärlek till alla de som står oss nära… och någon stans mitt i detta enorma känslohav så tror jag att dessa personer vet hur mycket de betyder för oss! Visst är det som du säger, att man bara kan ångra det man inte gjort men ibland måsta man låta sig vara självisk och ta hand om sina egna känslor och sitt eget liv innan man drunknar i havet av att tillfredsställa ALLA andra. Att vara självisk betyder inte alltid att man bara tänker på sig själv… att man inte hälsade på någon oftare betyder inte alltid att man inte ville det… att man skrattar betyder inte alltid att man är lycklig… att man gråter betyder inte alltid att man är ledsen… att vara tillsammans betyder inte alltid att man inte känner sig ensam… allt är inte svart på vitt… Jag tror att morfar vet att du inte menade något illa, om du bara hade vetat bättre som ung… jag tror att morfar vet att du inte alltid har haft det så lätt i livet… jag tror att morfar har förlåtit dig för länge sedan!
Jag älskar dig mamma!!!

 
K

K

6 februari 2014 22:45

Ett livsöde som berör på många plan! Och den fina hyllningen från Moa.
Jag som inte känner någon av er, grät en skvätt!
Kramar Karin

http://pixelmojan.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av oldmolly - 10 september 2015 08:00

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Av oldmolly - 1 september 2015 11:30

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Av oldmolly - 28 augusti 2015 08:53

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Av oldmolly - 25 juli 2015 08:07


Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Av oldmolly - 6 juli 2015 09:53


Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...

Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Välkommen


Skapa flashcards