Några kanske tänker: Jaja, hon har nog semester. Det har jag inte, snarare tvärtom. Jag har för mycket att göra. Tiden räcker inte till. Inte orken heller. Inte bara den fysiska, långt mindre den psykiska. Min man blir sakta sämre i sin sjukdom. Han är diagnostiserad med en trolig MSA-c. Symtomen blir starkare och starkare och flera tillkommer.

Jag ska orka med allt i hemmet, med mat, städ, trädgård och allt det där, som tillhör det dagliga slitet. Jag håller kontakt med vänner och släktingar. Jag tycker i och för sig om det, men ibland känns det övermäktigt att göra allt helt själv och samtidigt se min partner bara ligga och sova bort sin tid. Sen ska jag orka med att jobba också. Jag är visserligen pensionär, men jag behöver dryga ut det lilla jag får, genom att arbeta extra. Samtidigt är jobbet ett sätt att få ett andningshål, att träffa arbetskamrater och tänka på annat.

Min partner är inte längre en partner, en som står bredvid och deltar i vårt liv tillsammans. Hans sjukdomssymtom, de fysiska, kan jag nog stå ut med, men att han mentalt inte riktigt hänger med är svårt att hantera för mig. Han är inte den jag en gång lärde känna. Han är mera någon som bara existerar. Han bryr sig inte så mycket om någonting. Inte om hur han ser ut, inte hur hans omgivning ser ut, hur pengarna ska räcka till och räkningarna betalas. Om inte jag håller efter honom skulle han aldrig tvätta sig eller hålla rent kring sig, städa gör jag. Räkningarna skulle ligga obetalda. Han begär aldrig något, men ger inte heller.

Det värsta av allt, är nog att han aldrig bryr sig om mig. Jag kunde lika gärna inte finnas till. Det låter nog egoistiskt att säga så, han är ju sjuk, jag är frisk. Jag begär inte tacksamhet, men lite uppskattning skulle inte skada. Men han bryr sig bara inte. Ibland blir det lite tungt.

Så där! Nu har jag gnällt färdigt. Nu tar jag nya tag.

 

marianne

29 juli 2014 23:18

Ingen lätt situation du befinner dej i,vi som jobbar inom vården vet hur "jobbigt" det kan va.På jobbet kommer ifrån det ,när arbetsdagen är slut,som anhörig är det ett jobb dygnet runt.Klar du får "gnälla,ingen ska ha några negativa synpunkter på det.

Skickar lite styrkekramar till dej.

Kram Marianne

http://mapes.bloggagratis.se

 

Ingrid

30 juli 2014 20:27

Jag var här och läste ditt inlägg redan igår, men orkade liksom inte kommentera. Jag förstår mer än väl vad du går igenom och känner igen en hel del av dina reaktioner. Det är inte lätt när den man älskar förändras och blir en helt annan person än den man varit van vid.
Önskar dig styrka att orka fortsätta ta hand om din man och styrka att veta när du inte orkar längre och måste släppa taget.
Varm kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

 

Karin

1 augusti 2014 22:44

Finaste vän, det är här du ska ventilera dig, skriv av dig, vi tycker inget, vi bara finns här!
Styrkekram från Karin

http://pixelmojan.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...