Tittade på några gamla kort jag har i mina gömmor. De äldsta är ungefär hundra år gamla.

Tänk allt som hänt sedan dess. Det fanns inga datorer då, inga mobiler, ingen tv och inte ens en radio. Knappt ens telefon. Kaffebryggare? Penicillin? Diskmaskin? Tunnelbana? Nä, verkligen inte!

De allra flesta av oss minns tiden utan Internet och Iphone. Nu är det inte många som är utan och de som vägrar betraktas som stofiler. Sånt som vi i dagens samhälle tar för givet, var inte ens påtänkt när fler av dessa bilder togs. Vilken utveckling jag och mina föräldrar har varit med om.Nu ska allt vara så effektivt, allt ska gå så snabb. Hänger du med? Om inte så är du snart på efterkälken.

Jösses så gammal jag känner mig nu. Undrar om samma hastighet i utvecklingen kommer att fortsätta?

Här är min morfar i tonåren. Spana in stolen och hans allvarliga min. När man skulle fotografera runt förra sekelskiftet, var motivet tvungen att vara helt stilla, annars fick bilden rörelseoskärpa. Då kan man inte stå och le, utan måste behålla samma min och hålla i sig.

Här är morfar och mormor i sina krafts dagar.

Mamma i finklänning (borde vara tagen i början av 30-talet)

Mamma och pappa på bröllopsresa - i ett litet tält.

Sen kom jag

Mormor och jag i finkläder

På stranden i stickat baddräkt, som mamma stickat. Den blev åtskilliga nummer för stor, när den blev blött.

Min första cykel. Begagnat och så stor att jag inte kunde sitta på sadeln.

Skolfotot. Jag är 13 år gammal.

Här är jag och min kompis, Marianne, på väg ut i skogen på vära hästar. Det är jag på den svarta hästen. Mingo hette den. Utan stigbyglar med bara ett täcke på hästryggen red jag som en indian. Ramlade av? Massor! Men jag var helt orädd. Att göra illa sig fanns inte i min värld.

Här har jag blivit 18. Jag hade klippt av mig mitt långa hår till en modern pojkfrisyr. Vuxenlivet ska strax börja.