Det finns ställen på Gotland, som jag är särskilt förtjus i. Ett sådant ställe är Stenkusten. De flesta åker till ”Blå Lagunen”, men den är starkt överreklamerat. Vattnet är svinkallt och stället är överbefolkat sommartid. Numera tar de dessutom betalt för att man ska få parkera där. Som tur är, brukar de flesta turisterna stanna där och inte ge sig ut på den långsträckta, steniga stranden.

Stenkustens förtjänst ligger på ett helt annat plan. Det är storslaget och vackert där. Ljuset går att jämföra med det berömda ljuset på Skagen i Danmark. Jag gillar speciellt ödsligheten och sen markägaren/-ägarna vägrar att underhålla vägen utan bidrag från kommunen (helt förståeligt), är det näst intill omöjligt att köra med bil på vägen där, i alla fall om man inte har en jeep.  

På andra sidan av Kappelshamnsviken syns Halls Huk

Denna lördag valde vi att ställa bilen strax norr om Bläse Industrimuseum, där ”vägs ände” tar vid. Här består stranden av sten, sten och åter sten och ljuset är mycket brutalt.
  

Nåja, ljuset… det var inte mycket till ljus denna dag. Eller denna vecka. Ja, egentligen har det väl varit grått och solfattigt hela månaden. Jag är tvungen att sätta kameran på långa exponeringstider, för att de ska bli några bilder.

Någon hade lagt de ljusare stenen som en linje från stranden och upp i skogen.

Kanske var det Nisse?

Ännu vägrar blommorna att ge upp.

Om man följer stranden norrut kommer man till en hög klint med nedfallna klippblock och grunda grottor som är inmejslade i klinten.

Även om vädret knappast hjälper till att höja stämningen, så är naturen så vacker här, att man blir på gott humör.