Någon gång för länge sedan fick jag en bok av lilla mamma, som hette ”Där prärievagnarna stannade”. Den byggde på historien om några nybyggare i USA. I övrigt minns jag inte vad den handlade om och boken är numera borta.

Men varje gång jag passerar detta ställe, så kommer titeln upp i mitt minne. Jag undrar vem som har ställt denna vagn här, vad de har använt den till och varför de har övergett den just här, där det inte ens finns en väg.

Jag kan inte låta bli att tycka att den är fin i förskingringen. Gamla saker och ting med patina är minst lika vackra som saker tillverkade av människor för att vara sevärda. Sånt som vi kallar konst.

Det är något med vatten, som alltid drar i människan. Kan man välja var man vill bo, så väljer man oftast ett havs- eller sjönära läge. Det bevisas av att alla strandnära bostäder är dyrare än likvärdiga utan hav- eller sjöläge.

Jag kan välja var jag vill förlägga min promenad och då blir det nästan alltid vid vatten. Därför har jag också en uppsjö med bilder därifrån. Var ska jag lägga dem, om inte på min blogg. Här är några av senaste månadens skörd.

Som jag tidigare skrivit om, så gräver man för fiber i våra trakter, Hellvi. I fredags, bäst som jag satt uppkopplad bröts förbindelsen, vilket ledde till 1½ dygns datorstopp. Det var då jag upptäckte hur beroende jag blivit.

I stället fick jag ägna mig åt att träna på avancerad bildbehandling. Det borde jag ha gjort för länge sedan. Just tekniken hur man lägger ihop olika bilder till én på ett snyggt sätt, har släpat efter ganska länge. Jag behöver träna mera, men nu har jag kommit en bit på väg. Inget ont, som inte har något gott med sig.