Det känns skönt – och lite vemodigt.

Skönt, för det är inte kul att ha två hus, som står och drar pengar. Vemodigt, för att vi ändå har bott där i 10 år. Men än så länge är det ingen panik. Vi lämnar över i månadsskiftet feb./mars. Det känns som väldigt långt dit.

Har tagit in om offerter från olika flyttfirmor, som landar på mellan 34 000 - 49 000. Trodde jag skulle ramla av stolen. Måste nog titta efter något alternativ. Någon som vet?

Nu har vi skrivit kontrakt. Puh, vilken stressande tid, men vi är mycket nöjda med priset vi fick ut. Det där med budgivning är omskakande - för både säljare och köpare förmodligen.

Växthuset i vinterskrud

Till vintern är det dags för flytt. Just när det är som kallast, vid månadsskifftet januari/februari drar vi till Gotland.

Nu har jag städat, kasserat och slängt en massa, stylat, putsat och polerat. På söndag och måndag är det dags för visning av vårt hus inför försäljningen. Jag tycker ju att mitt hus är ett av de bästa i världen, näst efter mitt nya på Gotland förstås. Hoppas att flera kommer att tycka som jag. Att sälja sitt hus och vara beroende av att pengarna ska strömma in är lite skrämmande - tänk om ingen är intresserad.

Södra gaveln med växthuset, som man kliver rakt ut i inifrån huset

Så här ser utsikten ut från vardagsrummet. Trädgården på baksidan och Vallentunasjön

...och så här ser huset ut från andra sidan av sjön.

Förra helgen, när jag krattade löv på tomten, var det två par som gick på allmänningen vid baksidan av staketet utanför tomten. Jag såg ju att de tittade på huset. Det ena paret och jag började prata och de frågade, om de fick komma in i trädgården och titta. Visst fick de det. Sen frågade de om de fick komma in i huset, och det fick de med. Hoppas att de är intresserade spekulanter sen.

Det står nu en ”Till Salu-skyllt” utanför grinden. Jag ser ju att bilar stannar till utanför och kör sakta förbi, så om inte annat finns det en del nyfikna. De närmaste dagarna kommer jag att lägga all krut på den sista finslipningen.

Håll tummarna!

De senaste dagarna har en ledsen katt hörts jama i nejden. Vi, grannarna och jag, lokalisera katten till toppen av en 20 – 25 meter hög tall. Efter att ha hört den flera dagar skickade grannarna, Birgitta och Tomas, efter en arborist, som kom och hämtade ner den.

  Här kastar han upp linor för att kunna fira sig upp med hjälp av dem.

Sen bär det av mot toppen.

Där uppe i toppen tar han sig tid att lugna katten (man kan ana fågelboet, som katten har legat i) och sedan stoppade han den i en medhavd tygpåse, som han bar över axeln.

Så här ser en katträddare ut:

Den kloke ägaren hade skrivit sitt telefonnummer i halsbandet.

Vi ringde...

...och hon kom genast. Vilken lycka!

Märkligt nog verkar han inte ha tagit så mycket stryk av att sitta däruppe i regn och rusk. Tur att det varit så varmt de senaste nätterna - och att det regnat lite, så han haft lite vatten. Enligt ägaren hade han varit borta i tio dagar. Vi/grannarna hörde honom första gången i lördags.

Räddaren/hjälten bjöds av grannen Anita på en kopp kaffe med kakor till som tack - förutom en liten penning för väl utfört arbete

Tänk så mycket skräp och onödiga prylar man samlar på sig. Jag har kastat så mycket och hur många gånger jag kört till soptippen, har jag tappat räkningen på. Jag har skänkt bort och jag har sålt, men ändå tycker jag att det är så mycket kvar. Ju större hus, desto mer samlar man på sig.

Inte har jag hunnit ta reda på frukt och bär, som trädgården har gett. Det är synd och skam.

...jag har bara inte haft så mycket tid över, att det har räckt till att blogga. Den närmaste tiden kommer det att vara på detta viset.

I mitten januari blir vi båtflyktingar (så kallas de som flyttat tvärs över Östersjön), vi flyr med andra ord storstadsregionen till förmån för lantlig lugn och ro.

Vi har nämligen beslutat att flytta till Gotland. För gott. Just nu går all tid till att förbereda inför flytten. Jag känner mig just nu superstressad och vet inte hur jag ska hinna med allt. Ser fram emot att slå mig ner på ön, som jag längtat till såååå länge; men vet inte hur jag ska hinna med allt innan dess.

Jag har glömt min kamera hos ena dottern. Hon skulle träffa andra dottern, som sen skulle träffa mig.

Alltså bad jag ena dottern ta kameran till andra dottern, för vidarebefordran till mig; men där i den leden av kedjan blev det fel. Jag glömde be om kameran och andra dottern glömde likaledes att lämna kameran till mig.

Resultat: Min älskade kameras befinner sig för närvarande i Nynäshamn och jag är i Vallentuna. Vilket medför smärtsam kamera-abstinens.

Återstår då att ge sig på bildbehandlingen.

Här har vi en av familjens yngre förmågor, som leker Askungen. Som rekvisita har hon lånat mammas skor. Vingligt, men det ska börjas i tid...

Har varit ute och promenerat i två omgångar idag. Drygt två timmar på förmiddagen i skogen och längs havet. På eftermiddagen närmare tre timmar på landsbygden och uppe på Klinteberget. Nu känner jag faktiskt i kroppen, att jag rört ordentligt på mig, det var länge sedan jag kände det sist. Skönt att känna sig trött!

Men jag är inte ensam om denna känsla. Hunden ligger som en bättre begagnad wetexduk vid mina fötter.

Som vanligt fick kameran hänga med. Jag upplever så mycket mera, när kameran hänger med mig, då ser jag världen två gånger. Dels på vanligt sätt, dels genom objektivet. På så vis upptäcker jag detaljer jag annars inte skulle lägga märke till.

Sen är det minst lika roligt, när man kommer inomhus – då kan jag ju börja bildbehandla. Fotograferingen har därmed fått en helt ny njutning och skaparglädje.

Här följer några ”fynd” från dagens promenad.

För att få bilderna på dessa skygga fåglar, skravar och grågäss, fick vi smyga i högt gräs. Det resulterade i att vi, när vi kom hem, fick plocka åskilliga fästingar. Mina hade som tur inte bitit sig fast ännu. Usch, jag avskyr, när någon äter på mig. Vad ska vi ha dessa otäcka kräk till? Men aldrig att jag tänker låte dem hindra mig från att vara i naturen, då har de ju vunnit.

Den här var lite tuffare än de andra och poserade snällt.
 

Solen höll oss sällskap hela dagen, men när vi närmade oss boden, började stygga moln dra in.

Nu sitter vi i boden med tända ljus, krämig potatissallad med rökt skinka och ett litet glas rosè. Livet är inte alls dumt!