I våras, d. 22 maj närmare bestämt, togs dessa bilder på min vinrankas blomknoppar.

Nu hänger det massor av vindruveklasar i taket på växthuset. Har aldrig haft så många druvor som nu. De är inte riktigt mogna än, smakar lite syrliga ännu, men jag vet sen tidigare år, att de blir både söta och nästan kärmfria.

Förra helgen jobbade jag aom sjuksköterska på Ultra-maran (50 + 100km) som gick i Stockholm. Som gammal marathonlöpare vet jag ju, att man kan mycket mera än man tror, men jag blir ändå imponerad av dessa långlöpare. 5 mil skulle jag nog ha klarat, då jag var i form, men 10? Nja, det veté sjutton.

Kajsa Berg. Vinnare i damklassen.

Och så snabbast av alla och världsrekord på 100km (har glömt hans namn).

En av löparna fick ont i bröstet och hamnade hos oss i sjukvården. EKG´t visade vissa betänkligheter och löparen skickades därför till sjukhus för vidare utredning, som då visade eventuell hjärmuskelinflammation.

När jag i förgår åter pratade med denne löpare, som nu mådde något bättre, fick jag höra följande: ”Det var så frustrerande att bryta, jag var ju inte ett dugg trött i benen, jag hade ju bara sprungit lite drygt 6 mil”.

Kommentarer är förmodligen överflödiga här.

... det är väl ett av de mest fotograferade motiv. Lite lättköpta kan man kanske tycka; ”den gyllne timmen” med guldkant, skulle man kunna kalla det. Nåväl, erkänn att solnedgångar ofta blir vackra på kort. Men lite moln på himmelen eller markdis måste det vara, annars blir det inte lika vackert. Helt molnfritt är bara tråkigt.

Här kommer några solnedgångar från Gotland.

Kommentarer är egentliga överflödiga, men jag vill ändå påpeka,att jag tar absolut avstånd från alkohol till mindreåriga..

Kom hem, lite seg, från Gotland i morse. Båten anlände till Nynäshamn kl 04.05

När jag åkte dit tog jag båten, som går 23.30 från Nynäshamn och är framme 02.45 i Visby. Eftersom jag jobbar natt i vanliga fall och, främst, för att det är billigast att åka udda tider, så brukar jag välja sådana hemska avgångar på sommaren. Det brukar dessutom vara betydligt färre passagerare och därför lugnare då.

Om man tittar runt på båten efter halva färden, så brukar nästan alla sitta och sova. Nån enstaka surfar, tittar på film eller läser. Det brukar vara alldeles tyst bland alla de sovande människorna.

Men så finns det alltid någon eller några, det slår nästan aldrig fel, som ideligen pratar högt, skattar eller stör på annat sätt. De är helt okänsliga för tillsägelser och onda ögon. Tyvärr måste jag säga att dessa nästan alltid är någon mellan 15 - 25 år ungefär. Alltså för stora för att ha en förälder, som säger åt dem, men inte tillräckligt mogna för att ta hänsyn till andra medpassagerare.

När jag åkte ner var det tre tjejer, som satt och fnissade högt eller gabbskrattade hela tiden. När jag åkte hem, var det en tjej och två killar som pratade HÖGT. Man undrar onekligen om, de absolut vill att alla ska höra dem. Tjejen kom dessutom på att försöka sig på att sjunga opera (Trollflöjten). I vanliga fall tycker jag om opera, men inte under småtimmarna och inte sjungen av en störningssändare med gäl röst.

Jag är egentligen ingen våldsam person, men under sådan omständigheter är jag potentiellt rabiat och funderar stilla på en ljuv hämnd.

Gick min kvällspromenad med hundarna på Vivesholm i går kväll. Ville ta del av solnedgången. På väg ut måste man öppna och stänga en tung grind. Detta för att inte fåren, som betar här, ska smita. På grinden hänger en lapp: Koppla hunden! Vidare en beskrivning av vad som hänt, när en hund livsfarligt skadat ett får här.

Naturligtvis är båda hundarna kopplade, fattas bara. Den ena är ju dessutom en border collie som vallar får. När vi kommit ut en bit, kommer en tacka med lamm mot oss och jag får hålla hårt i hundarna, eftersom den verkar hotfull. Jag förstår att den vill försvara sitt lamm, så jag försöker milt fösa undan den med foten. Samma upprepas flera gånger, men en av tackorna är så aggressiv, att den stångar en av hundarna ganska hårt. Visserligen har den inga horn, men väl en hård panna. Hunden skriker till och hoppar undan, den är aldrig aggresiv, alltid bara snäll. Som tur var, är det den hunden, som inte ska valla får, annars hade den väl aldrig vågat valla igen.

Nu undrar jag, om man inte borde sätta upp en ny skyllt: Varning för får! i stället?

... är söta som små fjärilar. I alla fall i mina ögon.

I Danmark heter fjäril ”sommerfugl”, alltså sommarfågel. Vist låter det vackert?