Det känns vemodigt att säga go´natt till alla blommor, men det är ofrånkomligt.

Min första sommar i nya trädgården är till sin ända. Nu ser jag fram mot nästa sommar. Hoppas att alla växter klarar vintern och växer sig stora och frodiga nästa säsong.

Det var många som undrade hur jag kunde lämna min förra trädgård och flytta till Gotland. Men tänk så mycket jag lärt mig och nu kan använda på ny mark.

Fiskarna i dammen tänkte jag ta upp och övervintra i ett akvarium; men de vill inte. De har redan gått ner i dvala och jag får inte upp dem. Endast lite yngel har jag lyckats få till vinterakvariet. Jag får försöka hålla en vak öppen, så de som är kvar inte dör av sumpgaserna.

Go´natt alla blommor och fiskar och sov gott!

Jag gillar att plocka svamp, men tyvärr har det inte blivit av denna höst. Jag kan skylla på mycket: Min mans sjukdom, att jag inte har hittat några bra svampställen här ännu, att jag har jobbat ganska mycket. Vilket alternativ ska jag välja? Kanske alla.

Men jag saknar det. Jag har varit ute i skogen med hunden många gånger - nästan varje dag - men antigen har jag inte letat eller så har jag faktiskt hittat (jag har till exempel hittat flera bestånd av gul trumpet), men inte haft med något att ha svampen i.

Allt har sin tid. Jag hittar ingen tid för svamp just nu. Men jag saknar det.

Att gå ut med hunden skänker mycket upplevelser, till exempel kan man upptäcka att månen lyser på ett fantastiskt vis. Bara en måne utan något annat i bild är ju inget rolig att titta på - i bild alltså; men om det finns moln och annat runt i kring, blir det genast mycket finare.

Här ser man en halo-ring runt månen.

Här fick huset vara med på bild, även om man bara ser ljuset från fönstren.

Månen lyser upp molnen runt i kring, så att hela himlen lyser.(även här ser man halo-ringen)

Träden runt månen bildar en ram.

Här fick vår vindpil på garagets taknock vara med också.

Nu går det inter längre att låtsas som det är sommar.

Nu är det höst.

Turisterna är borta och man kan gå långa ensamma promenader, utan att stöta på en enda människa.

I natt har det regnat och blåst. Det har varit skönt att krypa ner under täcket och lyssna till hur vinden ruskar i huset och regndropparna slår mot sovrumsfönstret.

Snart ska regnet dra förbi och solen titta fram, säger SMHI. Då vill jag jag ta en längre promenad med hunden.

Vid middagstid smällde det.

Hade jobbat natt och försökte sova. Kändes som hela huset hoppade till. Sprang upp och tittade ut ur fönstret, men allt såg ut som vanligt.

 
   Framåt kvällen berättade de på gotlandsnytt, att det var en ljudbang. Ett flygplan hade gått genom ljudvallen och det antyds att det var ett svenskt plan som jagade bort ett ryskt.

    
Vad är det som händer? Fortsättning följer - kanske.

... minst en timme

I fredags var jag hos en kollega, Anne-May, som har två hästar. Hon hade inviterat mig att rida på en tur med henne i trakterna av Västergarn. Och vad är väl en ridtur i skogen? Jo, det är alldeles underbart!

Det är nu 1½ år sedan Kjell dog och jag har inte suttit på en häst sedan dess. När han levde kunde jag ju rida precis, när jag ville. Jo, jag vet, det finns ridskolor. Men det är inte riktigt samma sak. Jag gillar friheten att rida i skogen och friheten att inte lyda under en ledare.

Här är inte jag med på bild

men väl här

Med på ridturen följde även ”Rumba” och hans matte. Rumba är en islänning, som tyvärr har fått fång, men vi märkte inget av det på turen. Så vi var således tre mogna tanter på en höstlig tur i den gotländska naturen.

Jag har lite träningsvärk i den yttre bäckenmuskulaturen, låren och ryggen; men det känns bara skönt. Finns det skönare värk än träningsvärk?

Hösten är så vacker. Det är nog den tiden det är roligast att fotografera. Någon som orkar titta?

På Internet förekommer så många vackra fotografier, inte lätt att tävla med alla duktiga fotografer. Men jag kan ändå inte låta bli att visa några från en morgontur tillsammans med hunden här om dagen. Bilderna är tagna på Gotland i traktern av Hellvi.

Någon måste jag ju få visa mina alster för.

En äsping. Jämför storleken med spetsen av min sko.

På min dagliga morgonpromenad finns ett ställe, där flera huggormar har mött sitt öde. De ligger där platta på asfalten överkörda av en bil. Jag har aldrig sett dem just här i levande livet, bara döda och platta. Denna var en liten bebis. Nästan så jag tyckte den var söt.

Lite tidigare på dagen fann jag den här lilla gynnaren, en stor luden larv. Här på Gotland kallas en sån för "pussilure".

Framåt kvällningen, när jag tog en sista liten tur med hunden, hoppade den, hunden alltså, plötslig till. Som tur är, har jag en liten ficklampa i mobilen, så jag kunde se vad det var - en igelkott. Det är faktiskt den första jag ser på egen tomt. Igelkotten är numera snudd på utrotningshotat, så vi avlägsnade oss respektfullt. Jag ställde ut lite senor och fett, som jag rensat bort från fläskfilén vi åt till kvällen och dagen efter var det borta. Hoppas att det kom kotten till godo. Vatten finns ju i dammen, så den borde trivas här, bortsett från att det finns en busig hund innanför staketet här.