Äta bör man... I alla fall om man ska orka träna

Född och uppvuxen i det södra grannlandet, är min vana vid att åka med förlängda fötter, mycket begränsad, på gränsen till obefintlig. Senast jag åkte var -01, då maken lurade ut mig i det lokala spåret, som är halsbrytande kuperad. Jag ramlade inte bara i utförsbackarna, även uppförsbackarna fällde mig i början.

Att komma uppför en backe gick inte och om jag försökte, åkte jag efter halva sträckan sakta baklänges ner igen. Till slut tog jag av skidorna och gick upp. Samma teknik var även framgångsrik, när jag skulle utför. I stället för att chansa i värsta utförslöporna, tog jag av skidorna och gick ner, vilket rev ner många muntra kommentarer bland övriga skidåkare.

Andra dagen blev jag lite tuffare, även om samma teknik användes uppför så lyckades jag faktisk komma ner i ett stycke i flera mördarbackar. Måste dock erkänna att stilen inte skulle riva ner några skönhetspoäng av högre valör. Taktiken jag använde kan man mest likna med den man intar, när man ska lätta på det egna trycket ute i naturen, den så kallade ”skithusstilen”.

Fram till denna dag har jag de facto som mest åkt 13 kilometer i ett sträck vid något enstaka tillfälle; tillfällen som för övrigt till antalet är möjliga att räkna på ena handen. För att göra en lång historia kort - jag är ingen skidåkare.

Anki, min personliga skidtränare 

Smillas matte (Smilla är schäfern som jag har på halvtid), Anki, har länge talat om att vi borde försöka göra en Halv-klassiker, alltså halva sträckan av det man måste göra för att göra en Klassiker, vilket innebär ett halvt Vasalopp (eller alternativt skidlopp), ett halvt Vansbrosim, en halv Vänern Runt och ett halvt Lidingölopp. Springa kan jag ju, åtminstone tills jag får ont i mitt onda knä. 15km borde gå. Cykla är blaha, blaha för en gammal dansk, det är bara att träna. Simma då? Huva! Jag som avskyr kallt vatten. Men man får ha våtdräkt, säger Anki. Nåja, jag jobbar på det. Då har vi då skidåkningen. I dag är första steget tagit, jag och Anki åkte 5km (knappt) och jag ramlade inte en enda gång. Det tar sig!

Svettig blir man i alla fall

Men jag tycker vist att det är kul. Och vist har jag glädje av den kondition och mentala uthållighet som många års löpträning ger. Största problemet är inte att jag blir trött, utan att överhuvudet taget bli trött.