Gann Ödekyrka i närheten av Lärbro på Gotland uppfördes under 1200-talet, men blev troligtvis övergiven redan under 1500-talet.

Israel Kolmodin skulle hålla högmässa i kyrkan midsommardagen 1692, men kom för tidigt. Han gick i stället bort till Hängers Källa som ligger i närheten och inspirerades till att skriva sommarsången ”Den blomstertid nu kommer”.

De flesta samlar på någonting. Dyra saker som till exempel äkta mattor, antikviteter och veteranbilar. Eller billiga som ölburkar, änglar och fingerborgar. Jag samlar på något extremt billigt nämligen stenar. Och då menar jag inte ädelstenar, även om diamanter lär vara en flickas bästa vänner.

De stenar jag samlar på ska vara vackra och vad som är vackert avgör jag själv. Det hjälper inte att någon annan tycker att den är fin, jag måste själv ha godkänt den. Allra helst ska jag ha hittat den själv, men är det extremt fin eller unik, så kan jag godta den, även om jag inte hittat den själv. Fossiler är av den sorten, som jag gärna plockar med mig. Därför är stränderna här på Gotland ett av mina favo-ställen att leta. Nu är det inte så att jag plockar med mig alla fossiler jag hittar, då skulle jag ha enorma mängder. Nä, de ska vara speciella av sorten med ovannämnda kriterier. Egenligen är det inte tillåten av plocka fossiler, men jag anser att om jag tar dem hem till mig, så stannar de ju på Gotland i alla fall. Och många med mig verkar ha samma moral.

Att samla sten kan faktiskt ge många glada skratt. ”Släpper man dig på en strand på morgonen och återkommer för att hämta upp dig framåt kvällen, så går du fortfarande med rumpan i vädret” brukade maken säga. En gång, när jag hade hjälp att flytta, sa en av medhjälparna när han lyfte en igenklistrad kartong med några av mina finaste klenoder: ” Puh va tung, va har du i den, sten?” Ett av mina absoluta finaste fynd ser på pricken ut som ett manligt könsorgan i halvslakt tillstånd, men den vågar jag inte visa, eftersom bilden kanske kan verka stötande och då kan min blogg bli avstångd och det vill jag ju inte.

Här om dagen hittade jag en sten, som jag velat hitta under hela mitt stensamlarliv, nämligen en sten med kvartskristaller inuti, såna som jag sett på bild tidigare. Jag vill ju inte gå och slå sönder var enda sten för att hitta en sån, så därför måste kvartsen synas fån början. Nu har jag hittat den. Här är den:

I går åkte jag och hunden till Smöjen precis i soluppgången.

Det var så vackert och jag upptäckte att jag sprang runt och skrattade för mig själv.

Det gäller att njuta av de fina stunderna. Carpe diem, som det heter.

När familjen sist var på besök, råkade de under stoj och skämt slå sönder mitt soffbord i marmor. De var väldigt ångerköpta och började genast att be om ursäkt.

Stackars Saga, var en av dem som kände sig skyldig.

Först blev jag lite ledsen – mitt fina marmorbord, som jag köpte för dyra pengar, när jag var ganska fattig. Men sen insåg jag att det egentligen inte passade till den nya soffan som vi skaffade i våras. Sen tänkte jag att marmorskärvorna säkert kan komma väl till pass i trädgården, när jag får någon bra idé och gör något konstruktivt av dem. Därefter letade jag upp några gamla bord, som bara stod utan användning, köpte vit färg och målade om dem.

Faktiskt blev det mycket bättre.

Jag passade även på att måla om en gammal hylla, som jag har i tvättstugan.

Så inget ont som inte har något gott med sig.

En promenad rakt ut i skogen kan uppenbara de mest förvånansvärda saker. Härom sistens hittade jag en gammal bil, fast ingen väg fanns. Undrar hur länge den stått där?

Instrumentbrädan

En gammal registringsskyllt indikerar att bilen hörde hemma här Gotland.

Någon som vet vad det är för märke? Folkvagnsbuss kanske?

Det finns ställen på Gotland, som jag är särskilt förtjus i. Ett sådant ställe är Stenkusten. De flesta åker till ”Blå Lagunen”, men den är starkt överreklamerat. Vattnet är svinkallt och stället är överbefolkat sommartid. Numera tar de dessutom betalt för att man ska få parkera där. Som tur är, brukar de flesta turisterna stanna där och inte ge sig ut på den långsträckta, steniga stranden.

Stenkustens förtjänst ligger på ett helt annat plan. Det är storslaget och vackert där. Ljuset går att jämföra med det berömda ljuset på Skagen i Danmark. Jag gillar speciellt ödsligheten och sen markägaren/-ägarna vägrar att underhålla vägen utan bidrag från kommunen (helt förståeligt), är det näst intill omöjligt att köra med bil på vägen där, i alla fall om man inte har en jeep.  

På andra sidan av Kappelshamnsviken syns Halls Huk

Denna lördag valde vi att ställa bilen strax norr om Bläse Industrimuseum, där ”vägs ände” tar vid. Här består stranden av sten, sten och åter sten och ljuset är mycket brutalt.
  

Nåja, ljuset… det var inte mycket till ljus denna dag. Eller denna vecka. Ja, egentligen har det väl varit grått och solfattigt hela månaden. Jag är tvungen att sätta kameran på långa exponeringstider, för att de ska bli några bilder.

Någon hade lagt de ljusare stenen som en linje från stranden och upp i skogen.

Kanske var det Nisse?

Ännu vägrar blommorna att ge upp.

Om man följer stranden norrut kommer man till en hög klint med nedfallna klippblock och grunda grottor som är inmejslade i klinten.

Även om vädret knappast hjälper till att höja stämningen, så är naturen så vacker här, att man blir på gott humör.

Jag tycker mycket om att gå i skogen, inte minst så här års. Helst går jag i obanad terräng och på okända stråt. Ibland, när jag tänker ge mig ut i helt nya skogar tar jag med en kompass. Visserligen har jag aldrig gått riktigt vilse, men jag har fått gå långa sträckor för att komma rätt. Om jag har med en kompass, så märker jag att väderstrecken inte alltid är där jag tror de är. Har man gått runt tillräckligt många rotvältor och träsk, så tappar man bort sig lite grann. Inte minst när det är helmulet och jag inte har solen att hjälpa till att orientera mig efter. Ofta kommer jag så långt ut i skogen, så att alla ljud försvinner och jag har inte längre billjuden att ta riktning mot.

Än finns det masoor av svamp, framför allt trattisar och gul trumpet, men även gula kantareller.

Plötsligt hör jag grenar som bryts, det låter som ett stort djur. Pulsen ökar genast. Ska jag fly eller stanna? Då kommer jag på att jag har kameran, klart att jag ska försöka få en bild. Ännu ser jag inget, skogen är för tät. Men ljuden rör sig bort från mig och jag missar min pang-bild.

Jag går dit där ljuden kom från först, där ser jag spåren efter en stor hjort. Det finns mycket hjortar här. På natten hör jag hur de brölar.

  Jag kommer till en liten bäck som porlar, det låter så mysigt.

Det finns något otroligt lugnande och meditativt i att bara gå och titta och upptäcka. Man hittar gamla stenmurar och stängsel, nästan utplånade stigar, som väcker tankar om de som gick hä förr i tiden. Tänk om man kunde resa i tiden och se hur det var förr.

Får jag presentera mitt åttonde barnbarn:

Data: En flicka, 4,4kg, 53 lång.

Och sååååå mycket hår.

Så efterlängtat - inte minst av storasyster.

Lik pappa,framför allt på håret

Pappa

Minstingen