Första natten i tält var en något hård upplevelse, men det var inte det jobbigaste, det som ställde till förträt, var att jag druckit så mycket. Att gå upp flera gånger i mörkret och hitta en undanskymt buske var värst. Men jag lyckades sova däremellan.

 Liggunderlaget är lika tjockt/tunnt som mitt linsskydd. Det gäller att komma ihåg att jag har valt det här själv.

Här sover vi två personer

På morgonen hade alla moln lättat och vi tittade för första gången upp på Kilis topp (här säger man bara Kili om beget). Mäktigt och respektingivande!

Hit upp ska vi, om vi orkar

Denna dag var ganska jobbig. Rutten går upp och ner på steniga stigar. Mest upp! Vi ska till Shira Camp, 800 höjdmeter ska vi avverka. Regnskogen har bytts ut mot glesa thujalikande buskar. Erica-nånting heter de, säger vår guide, Elly. Aha, ett tjejnamn, lätt att komma ihåg.

När vi flög hit, fick jag huvudvärk och den sitter fortfarande i; men jag tycker att jag klarar mig utan smärtstillande. Normalt försvinner huvudvärk, när jag vanligtvis är ute och springer, så dagens vandring kanske ska bota mig. Huvudvärk kan också vara ett tidigt tecken på höjdsjuka, men i övrigt kände jag mig ju bra och aptiten var det inget fel på. Aptitlöshet är ett annat tecken på höjdsjuka.

Trots den ganska jobbiga terrängen tycks bärarna dansa fram på stigen. Man kan inte annat än beundra dessa mänskliga kameler. Elly berättar, att de ständigt går upp och ner. Skulle de av någon anledning ta semester några veckor, känner de sig slöa och slappa och mår inte alls bra i kroppen. Jag förstår hur han menar, ungefär som när jag inte tränar. Jag tjuvtittade, när en av dem skulle byta tröja. Oj vilken kropp! Bärarnas kroppar är slanka, men ändå mycket muskulösa. Inte alls så kompakt, som hos den som pumpar på gym. Det här är kroppar som arbetar, inte leker.

Dagen började soligt, men efterhand ökade molnigheten för att sluta i regn – ett riktigt, häftigt ösregn. Regnkläderna åkte snabbt på. Framme vid lägerplatsen lämnade Elly oss under ett tak på en obebodd barack, medan han gick och kollade om våra tält var uppsatta. Det var de och vi hämtades med paraplyer till restaurangtältet och kvällsmaten.

Elly med sitt paraply, som skulle visa sig vara mycket behövligt

Tältet var som tur vattentät

Denna väderrytm skulle visa sig vara typisk för Kili. Men vid solnedgång klarnade det igen och natten blev därför iskall. Jag fick känna på hur det är att frysa på riktigt. Först kände jag mig lagom, men sen efter någon halvtimme kom en konstig rysning över ryggen och jag förstod att jag skulle bli tvungen att gå upp igen för att sätta på mig mera kläder. Min man struntade i detta och jag hörde hur hans tänder skallrade under småtimmarna. Men gå upp? Nej, det var för besvärligt. Ja, jag säger då det. Envisa gubbar!

Kom hem i fredags, på förmiddagen, lite fattigare vad det gäller pengar; men mycket rik på upplevelser.

Vi landade på Kilimanjaro flygplats sent på kvällen d. 13/1 och sov över på ett hotell i Moshi.

 Mot toppen Dag 1

Morgonen därpå kom guiden och hämtade oss och vi åkte bil till Machame Gate. Här släpps bara de in som har behörighet: Bärare, kockar, guider, guide-assistenter. Och så vi turister, som alla bär på en dröm – drömmen om att nå toppen.

Bärarna gör sig klara att bära sina bördor, sin och större delen av vår packning och för det mesta bärs allt på huvudet.   

Första etappen går genom regnskogen, vi är pigga i benen och sugna på att komma framåt.

Guiden manar: Pole, pole (ungefär: Ta det lugnt). Man måste gå sakta berättar vår guide Elly, för att ge kroppen en chans till bästa möjliga acklimatisering till höjden. Vi startar på ca. 1500m ö h och ska denna dag gå till 3000m ö h.

Elly manar oss även att dricka mycket, vilket vi som lydiga turister gör – i början. I de goda råd jag har hittat, när jag ”googlat” står att man bör dricka 4-5 liter/dgn. Jag har aldrig varit den som druckit mycket, jag brukar dricka när jag är törstig, that´s it. Inte ens när jag har sprungit marathonlopp, har jag druckit några stora mängder och jag har mått bra då. I enbart vätska från flaska, alltså vatten drack jag inte mer ca. 4 liter på hela veckan uppe på berget. Sen drack vi ju en stor mugg med the både morgon och kväll – och ibland även däremellan, det är ju också vätska, om än lite vätskedrivande i sig. Därtill finns ju en hel del vätska i den tunna, goda morgongröten och i soppan, som serverades som förrätt varje kväll. Även annan mat och frukt innehåller naturligtvis en del vätska.

De två första dygnen gjorde jag som jag blev tillsagt och drack massor med vatten, men fick sedan gå upp tre (3) gånger varje natt för att i mörkret leta upp en skyddande buske. Det gick väl an första natten, då temperaturen fortfarande höll sig över nollstrecket. Men sen, när man knappt fick upp blixtlåset i tältduken p.g.a att det frusit igen, var det mindre roligt att krångla sig ut ur sovsäckens värme. Nåja, så varmt var det förresten inte. Det var på gränsen, att man frös varje natt, trots att man hade massor med kläder på sig. Efter två nätter med ständig kissnödighet, drack jag bara det som min kropp bad om och mådde alldeles utmärkt av det.

Köket

Servicen var fantastisk. Kocken lagade mat i ett tält, med endast sitthöjd och på en (1) gaslåga. Det var gröt, smörgås och omelett eller något liknade till frukost. Till lunch gjorde han ett litet paket med juice, frukt och t.ex pannkakor m.m Kvällsmaten bestod samtliga dagar av tre rätter: Soppa, varmrätt och efterrätt, oftast frukt. Soppan (inte pulversoppa), ny sort varje kväll, var delikat. Dessutom lagade han mat till hela resten av ”personalen” också. Och det var fantastiskt gott.

 Eftermiddagens regnmoln skingras och alla laddar för första natten i tält

  Nu är julen utslängd!

Eller rättare sagt nedpackad i källaren. Det enda jag saknar är adventsljusstakarna, de lyser upp så fint i mörkret. Men jag tröstar mig, snart tar dagsljuset över, man märker redan att dagen blivit längre.

Svålen från skinkan hängde jag utanför köksfönstret, för att den ska komma fåglarna till del, till och med koltrasten verkar vara intresserad. Om nu inte katterna hittar den först. Jag har försökt med långt snöre, så de inte ska nå den, men då fiskar de bara upp svålen genom att sätta en klo i snöret och dra den till sig. De är inte dumma, de inte.

En stor skål med doppa (spadet från skinkan) har stått i kylskåpet under hela julen, utan att någon doppat. Jag äter inte sånt, tycker att blött bröd är äckligt; men maken vill ha det så. Inte för att han någonsin äter av det. Åh nej, men det SKA sparas. Varje år när skinkan är kokt, tar han undan spadet och varje år säger jag:

- Men ska du verkligen spara spadet?

      - Ja, det ska jag ha till doppa.

- Men du äter det ju aldrig i alla fall.

     - Jo då, i år ska jag äta av det.

Och varje år får jag slänga det, utan att en droppe har avnjutits.

Det kallar jag jultradition!

Överallt skottas taken febrilt, men än har vi knappast sett den sista snön. Snön på mitt altantak och växthuset, hade den goda smaken att rasa ner under tövädret i söndags. Tack för det!

Från Gotland rapporteras om snödroppar. I morse, när jag gick av mitt nattpass, sjöng en talgoxe från en buske. Våren kommer, trösta er!

Tilda, som håller ställningarna medan vi är borta

Själv tänker jag, som jag tidigare berättat, fegt smita undan till trakterna kring ekvatorn ett tag. Under tiden ska minstingen bo i huset och ta hand om katterna, blommorna samt ta in post och tidning. Dock har hon inte åtagit sig att sköta denna blogg, så därför kommer det att bli lite stiltje här. Jag återkommer (hoppas jag) mätt på upplevelser och proppad med färska bilder.

  Dagens töväder fick det att droppa överallt.

Konstigt, så här års brukar det ju vara så förbaskat kallt!

En granne brukar varje år bygga fina figurer i snön. Förra året var det Eiffeltornet med en marschall i toppen. Tidigare har han skapat stenhuvuden, såna som de har på Påskön. I år blev det en drake som sprutar eld mot en isborg. Han blir duktigare och duktigare för varje år.

Tänk om hela gatan kunde göra så, så mycket folk som skulle vandra hit och titta.

   Jag tog upp idéen och gjorde om en stor snöhög utanför entrédörren till en jättestor björn – en isbjörn. För att ge den lite stadga, tog jag en blomspruta och sprejade den, så den skulle frysa till ordentligt.

Tyvärr rasade huvudet på grannes drake under dagen; men min isbjörn står kvar – än så länge.

  Hur mycket kostar det att resa i Tanzania?

Man förväntas ge dricks både här och där, kan man läsa i skrifter med goda råd och tips. Inte minst förväntas det till guide, kock och bärare, som man MÅSTE ha med sig, när man går upp på Kilimanjaro. Hur mycket man bör ge är däremot fördolt. Hur jag än söker svar, får jag helt olika uppgifter. Eller inge uppgifter alls.

Se info om dricks och resevaluta: http://www.savannen.com/valuta.htm

Det kan låta löjligt att ha bärare och kock, när man ska ut på vandring. Men faktum är att man är tvungen, man får inte gå upp på berget själv. Som svensk är man van, att klara sig själv och inte utnyttja svart (obs – ett skämt) arbetskraft. Men jag har fått lära mig att man bör se det som en form av U-landshjälp. Om inte vi anlitar deras tjänster, skulle de inte få arbete och därmed ingen lön. Arbetslösheten är stor i Tanzania – liksom många andra länder i Afrika. 

Mackame Rut: http://www.youtube.com/watch?v=OBL4glJhLOQ

Se när Monty Pyton ska upp på Kili: http://www.youtube.com/watch?v=46btEgKmCTo

Se den här, man blir alldeles rörd:

http://www.youtube.com/watch?v=glNqFD4uLfA&feature=related

Ett annat litet delikat problem, när man går upp på Kilimanjaro, är toalettbestyren. Man ska nog lämna alla tendenser till pryddhet hemma. Här finns inget WC och inget trevligt litet dass med hjärta på dörren.

Enligt vad jag förstår kommer bärarna, att ha med sig en hink (mums, så trevligt att bära på) och någon form av skynke som kan riggas upp vid lägret, där vi stannar vid på natten. Där kan man ”gå undan”, när man behöver. Det vill till att man behöver under timmarna mellan kväll och morgon, annars får man kliva av leden och gå bakom en buske. Tyvärr tar träd och buskar slut någonstan kring 3000 m ö h. Å andra sidan måste man ha pannlampa under natten, det finns absolut inget ljus i den mörka afrikanska natten däruppe.

Jag har för säkerhets skuld packat ner en rulle toapapper.

Om toalettbestyr se: http://www.youtube.com/watch?v=0e82CYHVyV8&feature=related

  Först vill jag säga: Jag har absolut respekt för de människor som värnar om djur och jag tar mycket illa vid mig av att se djur lida. Och jag har för länge sedan slutat att använda päls eller kläder med pälskant och dylikt.

Men...

     hur klokt är det att släppa ut 600 minkar till snö och kyla? Jag hörde på nyheterna i morse att djurrättsaktivister har gjort detta i södra Sverige under natten.

Minkar trivs vid och i vatten och lever på kräftor, grodor, fisk och vattenanknutna fåglar; det lär inte vara lätt för minkarna, att hitta eget revir, tillräckligt med föda för den enskilda individen och ett ställe att vila på under denna vinter. Djuren har dessutom kraftig konkurrens av rödräven, som lever på ungefär samma föda. Med tanke på att dessa djur har växt upp i fångenskap och aldrig lärt sig att jaga, är deras förmåga att kunna överleva under denna finbulvinter förmodligen mycket ringa.

I djurskyddslagens står, att alla djur ska skyddas mot onödigt lidande, men att svälta ihjäl är väl inte så lidelsebefriad. Sen kan man ju säga, att det går på ett ut, djuren kommer ju ändå att dö – naturligt eller med människans ”hjälp”. Men någon välgärning är det väl knappast att släppa ut dem.

Bättre än så kan ni, ni som ändå lägger ner en massa tid och pengar för att hjälpa djuren.

Förresten - vem vill ha en minkpäls? Inte jag!.

Idag har vi ägnat dagen åt att hitta bra kläder och provpacka. Ryggsäcken, som bärarna ska bära får inte väga mer än 15 kilo. För min del vägde allt, inklusive det vi ska ha med till Zanzibar just 15 kilo. En del av de kläder jag ska ha på mig på berget, tänker jag ge bort till bärarna, så det blir mindre i väskan senare.

Se ett trevligt klipp från Kili:

http://www.youtube.com/watch?v=Qo6uFr1Mboc&feature=related

Här kommer det mindre trevliga:

Diverse elände man kan råka ut för:

Vi har vaccinerat oss mot Hepatit och jag har dessutom tagit en ”sup” med Ducoral mot kolera och annat magelände. Därtill har jag en vaccination mot Gula Febern sen 2002, den gäller än; men lär inte behövas numera. Naturligtvis kommer vi att ta Malaria-tabletter.

När man läser om Tanzania, står det att landets invånare är glada, vänliga och hjälpsamma.

Lite längre ner i informationen läser man att man inte bör gå ut, när det är mörkt eller om man är ensam kvinna. Man ska inte ha smycken på sig och inte bära pengar, så man blir ett lätt byte för ficktjuvar eller rånare. Man bör därtill låsa sina resväskor med hänglås, eftersom det kan försvinna prylar därifrån vid hanteringen av väskorna på flygplatsen. Man ska inte ha passet på sig, utan låsa in det i en safe-box och ta en kopia av det, så man kan ha kopian på sig.

Låter inte lika vänligt eller hur? Men det är klart, det finns förstås ”skitstövlar” överallt. även här i Sverige.

Vi hann även med att hämta dottern och hennes sambo på Arlanda. De kom hem från sin semester i Thailand. Sedan skjutsade vi dem ända hem i sina tunna kläder.