Samma lopp som förra billd. När farten avtar helt är det skönt med hjälp, även om farten är något långsammare.

http://www.ninawester.se/?cat=581

Även om denna kille sprungit ett marathonlopp orkar han spurta.

  Det var storm över Roslagen igår. Ett plötslig brak med efterföljade slammer, fick mig att rusa ut och titta vad det berodde på. Sydvästra gavelns vattskivor hade blåst loss, visade det sig.

Det är i nöden man lär känna sina verkliga vänner, sägs det. Efter att ha konsulterat maken på jobbet, som inte hade någon idé om åtgärd, ringde jag vännen Kjell. Han kom genast igår och fixade skadorna provisoriskt och idag för gott. Nu syns det inte att det har varit någon skada.

Jag brukar alltid säga: Vad ska man ha vänner till, om inte att utnyttja dem? Så sant! Jag hoppas att jag kan återgälda det vid tillfälle.

  ...som gumman grymtade, när hon grät vid galen grav.

Nu har Smillas ”cancersår” läkt. Och hon är dessutom lika glad och pigg, som vanligt. I går lekte med Simson på en långpromenad i skogen.

Om en människa hade fått dommen ”i livets slutskede” och sen tillfrisknat utan några större problem, hade pressen säkert nappat på denna munsbit. En så felaktig prognos i en så allvarlig sak är inget man slänger ur sig, utan att ha ordentligt med underlag. Men är det ett sällskapsdjur, i detta fallet en hund, så kan man tydligen tillåta sig att ta ut svängarna, utan att räkna med repressalier.

När en veterinär ställer en så allvarlig diagnos, borde han ha lite bättre underlag för sin bedömning. Till exempel så måste man ta ett cellprov, för att kunna avgöra, att det är en cancer. Vidare bör man tänka på konsekvensen av en felaktig diagnos, både med tanke på husses eller mattes känslor, men även med tanke på eventuell vidare vård eller valet av att avstå vård.

Nu kan man ju i och för sig diskutera, när man är i livets slutskede. Rent teoretiskt skulle det kunna vara, när man passerat halva sin livslängd; men det borda man då bara kunna säga i efterhand.

Men rent krasst så är definitionen av ”Livets slutskede” så här: Det stadiet då man har en obotlig, dödlig sjukdom".

Där är inte Smilla.

  Nej, inte jag. Men det kanske beror på ren dumhet.

Jag försöker alltid att få fönsterplats, för att kunna sitta och titta ut. Kan aldrig se mig mätt på världen uppifrån, det är som att se världen likt en karta. Om det är klart väder, vill säga.

Om vädret däremot är mulet, så kan man ibland se de mest fantastiska molnkonstellationer. Otroligt att det egentligen bara är vattenånga.

När jag senast flög över Europa, tittade även berg upp genom molnen. 

 Hänförande vackert eller hur.

Var bara tvungen att göra ett inlägg till

Vistt är det gulligt med små rynkiga rumpor - om de sitter på ett barn. Vi vuxna vill ju inte ha en rynkig rumpa. Fast i bland kan man förståss inte välja.

Med tanke på länken:

http://tisdagstema.se

  Med 2½ månad kvar till jul dignar i dag DN av annonser för julbord.

Ska man verkligen påminnas om att "det snart är jul" redan nu? Och är det verkligen ”snart” jul?