Här kommer en historia från gårdagens snökaos med starkt inslag av hjältedåd, som ingjuter en stark förtröstan om att änglar de facto finns runtomkring oss. Historien är en återberättelse, så vissa inslag kan vara aningen feluppfattade, men ungefär så här gick det till:

En av mina älskade döttrar, Cornelia, skulle i går med sin lilla dotter (knappt 9 månader), ta sig hem från Gotland, efter att ha avlagt en födelsedagsvisit hos sin dyra fader i Visby. Tidigt tidigt påbörjade de sin resa. Båten går redan vid 7.00 och de kämpade sig för egen kraft genom ovädret med barnvagn jämte så stor resväska, som hade krävts i en vecka för henne och den lilla.

Efter 2,5km i snöyran anträdde hon Gotlandsbåten, väl medveten om att båten med största sannolikhet skulle komma att uppträda som en yster unghäst på det blåsiga havet. För den sakens skuld hade hon preparerad sig med ett litet piller, vis av erfarenheten från nedresan.

Trots det myckna snöande och blåsande anlände båten i ungefär planerad tid till Nynäshamn. Där vidtog cirka 500 meters promenad med bagage och barnvagn till pendeltåget. Tåget avgick mot Stockholm, men klarade sig bara till Ösmo (1 mil av 6 mot Stockholm). Här tog resan för första gången slut, tåget återvände till Nynäshamn.

Efter en viss tvekan gick det emellertid åter mot storstaden; men mitt mellan Västerhaninge och Jordbro tog resan slut för andra gången. Dörrana öppnades och passagerna uppmanades i högtalarna att med apostlahästarna ta sig till närmaste station. Att med stor resväska och barnvagn innehållande bebis ta sig på en översnöad järnvägsräls med halvmeters drivor (lågt räknad) var omöjligt. Dottern hade dessutom nu fått sällskap av en olyckssyster, även hon med barnvagn. Nu uppenbarande sig de första änglarna. En kille tog barnvagnen i ett stadigt tag, en annan resväskan, en tog av sig sin tjocka jacka och lämnade att svepa in den lilla dottern i, eftersom hon nu fick vara utan sin varma barnvagn.

Vid stationen i Västerhaninge, gick mammorna till närmast varma logi, vilket var Pressbyrån i centrum några 100 meter från stationen. Där stod de sedan och väntade rådlösa. Först ringde hon efter en taxi, men någon sådan fanns inte att tillgå i hela den krisdrabbade storstaden. Cornelia ringde då förtvivlad sin syster, Moa, som bor ute i skogen utanför Nynäshamn. Moa försökte då med bil ta sig till sin systers hjälp. Tyvärr bor hon 800 meter in på en skogsväg i de mera glesbebyggda trakterna av kommunen. Bilen körde efter halva vägen fast i snön och Moa fick masa sig hem i snöyran.

Då ringde Moa till sin kompis Susanne, som också bor i Nynäshamn, dock i de mera bebodda trakterna, och vädjade om hjälp åt sin lillasyster. Nu uppenbarade sig ännu ett problem – Anna hade ingen bilbarnstol. Moa tog då sin egen barnstol och återvände ut i det snöiga landskapet. 800 meter i drivor med barnstol är ingen barnlek, även om det kan låta så. Men äntligen nådde hon allmän väg, där Anna fanns med bilen.

Anna körde då med risk för bil och liv till Västerhaninge, där hon hämtade upp den smått desperata Cornelia med dotter och körde ekipaget till Stockholm. Klockan var då 19:30.

Om inte det hade funnits hjältar, så vet jag inte hur det skulle ha gått för dessa två? Man kan dock hysa betänkligheter vad gäller SL´s service. Hur kan de bara överlåta åt passagerna att själva ta sig till närmaste station, utan att kontrollera att alla klarar av det utan assistans???

 

Anki

6 december 2012 07:57

Ojojoj! En riktig solskenshistoria mitt i vintermörker och snökaos.
Man blir verkligen glad när man läser vilka änglar och fantastiska medmänniskor det finns :) Skönt att det fixade sig - trots allt! Men som du säger... hur tänker de på SL... hur kan de lämna sina resenärer i sticket så? Det fattar jag inte!
Ha det gott så här dagen efter - förhoppningsvis en bättre dag idag - här har det slutat snöa... tror jag :)
Kram till dig!

http://ankistankar.blogspot.se/2012/11/tema-fredag

 

Corn

6 december 2012 12:04

Du skriver så fint! Det fanns många hjältar igår, men inte en endaste från SL!

 

Carina

7 december 2012 15:20

Att vi har änglar runt om oss, det är då säkert. Både de i skor oah de med vingar.

Ha en fin kväll!

http://carri.bloggplatsen.se

 

Karin

9 december 2012 18:48

Det var en riktig solskenshistoria, och heder åt de hjälpsamma killarna och övriga inblandade.
Och du, du ser ju supertrevlig ut på kortet. Men ibland kan allting i yngre människors ögon vara pinsamt.
Som när jag blev kissnödig och var ute och gick med barnbarnet Elin, 10 år. Jag kissade då vid vägkanten. Det kom inte en själ, och hade inte kommit någon den närmaste timmen. Men jag var så pinsam i Elins ögon.
Ha nu en fin lussevecka!
Kram Karin

http://pixelmojan.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...